(Se även ”Med mina glasögon 6”, 5 21 Här är det du som bestämmer inte jag)

Bibelstudium i Vivalla den 3 februari 2021

Den sanna stoltheten

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia 9:23 f)

     Att Herren verkar i kärlek och att denna kärlek står för rätt och rättfärdighet visste profeten Jeremia och det visste också Jesus. Skall man tala om skillnader mellan de båda kan det kanske formuleras på följande sätt. Jeremia var Guds röst som för ett obotfärdigt folk gick till rätta med deras orättfärdighet. Han var den rättfärdige Gudens förmedlare och språkrör. Jesus däremot kännetecknas av att han var det han sade.  Han talade inte främst, han var. I sin person personifierade han Guds rättfärdighet.

     Detta för över till min egen relation till Gud?  Av profeten har jag lärt att Gud är kärlek och att denna kärlek står för rätt och rättfärdighet. Och av Jesus har jag fått denna rättens och rättfärdighetens kärlek konkretiserad och omvandlad till en eld i mitt inre som är ett med mitt väsen. 

     Detta betyder dock inte för min del att allt därmed är vunnet. Jag tvingas fortfarande brottas med en Gud som inte låter sig inpassas i mina tankemönster, en Gud som inte låter sig bevisas av förnuftet. Och hur begripa sig på Gud i en tillvaro där förgängelsen är inskriven redan i dess förutsättning? Hur förstå Gud inför meningslöst lidande och död?

     Att Gud inte låter sig personifieras som så ofta sker, inte minst i Gamla testamentet och då även hos profeten Jeremia, har jag blivit ett med. Lättare för mig är att förstå Gud som ett med själva livet, som själva principen i en ständigt pågående livsprocess. Men inte heller denna tanke tillfredsställer mitt behov av svar.

     Dessutom, när nu Gud är kärlek och när denna kärlek konkretiseras i rätt och rättfärdighet, vad är då rätt och rättfärdighet här och nu? Att den inte tar sig samma uttryck som den en gång gjorde på profeten Jeremias tid, inser jag. Och jag har också förstått att Guds rätt och rättfärdighet inte heller låter sig kopieras utifrån vare sig evangeliernas vittnesbörd eller de nytestamentliga brevens exempel. Både rättfärdighetens form och innehåll tar sig olika uttryck utifrån tid och omständigheter. 

     När det gäller Gud och mina egna tankemönster som krockar med de bibliska gudsföreställningarna har jag gett upp. Det var länge sedan jag försökte rättfärdiga Gud eller göra Gud tydlig inför mina frågande vänner. Jag är ju själv frågande.

     Vad gäller kärlek och kärlekens konsekvenser i rätt och rättfärdighet är jag däremot ständigt på tå. I alla sammanhang försöker jag se vad som är kärlek och rättfärdighet utifrån de omständigheter jag själv lever i. Hela min förkunnelse kan ses som försök, observera försök, att konkretisera just den gudomliga  kärleken.

     Är jag då frälst, jag som är så frågande, så svarslös och i långa stycken så osäker i min relation till Gud? Är jag en Guds präst, när jag står där svarslös?

    Eldslågan i mitt inre är mitt hopp. Den är det jag själv varken är eller förmår. Därför är jag en Guds präst. Av nåd är jag det.