(Se även ”Med mina glasögon 6”, 6 21 Levande tankar och föreställda)

Bibelstudium i Vivalla den 10 februari 2021

Hög är Herren, men han ser de låga, upphöjd och fjärran känner han allt. När jag drabbas av nöd bevarar du mitt liv. Mot mina fienders vrede sträcker du ut din hand, din starka hand räddar mig. Herren skall fullborda vad han gör för mig. Herre, din godhet varar för evigt.  Upphör inte med ditt verk! (Psaltaren 138: 6 f)

     Psalmistens dubbelhet är också min. Å ena sidan finns där känslan av att vara bevarad, innesluten, välsignad, räddad. Å den andra, insikten i och erfarenheten av att leva i en värld där död och kaos obönhörligen tränger sig nära och hotar mig och de minas liv. För att inte tala om psalmens avslutning, ropen till Gud Upphör inte med ditt verk. Det är som psalmistens ord vore mina. Vad annat är nämligen min dagliga aftonbön än ett rop till Gud Upphör inte med ditt verk

     Den konkreta bakgrunden till psalm 138 är okänd. Det har spekulerats i att psalmen skall ses mot bakgrund av befrielsens ur den babyloniska fångenskapen. Men ingen vet. Det man kan veta framgår av textens eget vittnesmål, inte av något annat. Och det vittnesmålet är tydligt. Psalmisten är både hotad och tryggad, hotad av nöd och fiender, bevarad av en Gud vars godhet varar för evigt.

     För mig är denna dubbelhet, hotad och tryggad, signifikativ. Hotade men samtidigt tryggade går vi, vare sig vi är kristna eller inte, genom livet. Hotet är reellt, tryggheten både reell och känslomässigt betingad. Det är dessutom nödvändigt att vi är medvetna om den dubbelheten. Den som inte upplever hoten lever farligt. Den våghalsige får ett kortare liv än den försiktige. På motsvarande sätt med den som inte inom sig känner sig trygg och bevarad. Den som inte bär trygghet inom sig orkar inte leva. Hur många bevis har jag inte på detta?

     Ibland vill hoten ta över tryggheten. Detta även för mig. Ni som följer mig på min hemsida där jag bland annat skriver under rubriken ”Med mina glasögon” har nog märkt att jag fightas med min gudstro. Detta främst därför att  jag vägrar ge upp sanningskravet. Det betyder i praktiken att jag även tar ateisternas argumentation på allvar detta om så det hotar mitt innersta.

     Men vad ni inte känner till är mitt möte med Gud i min förbön. Där är alla ”men” som bortblåsta. Där tryggar jag mig till Gud som vore jag ett barn, vars liv vilar i sin mors händer. Där är Gud mitt värn inför allt som hotar.

     Och hotad är jag. Min hustru håller på att tas ifrån mig i en till synes obotlig demenssjukdom. Och själv börjar jag bli gammal. Ett enkelt ryggskott gör när detta skrivs att jag t o m har svårt att ta på mig strumporna.

     För mig är det självklart att psalm 138 är sprungen ur nöd. Detta vare sig den babyloniska fångenskapen är hotet eller något annat. Psalmen är för mig ett av många vittnesmål om att tro föds i och utvecklas ur nöd. I nöden tryggar sig psalmisten till Gud. Inte så att i nöden allt blir självklart. Fortfarande lever där hotet och tryggheten sida vid sida. Därav slutorden i psalmen där psalmisten till Gud utropar Upphör inte med ditt verk!

Jag känner igen mig. Är inte all min bön ytterst ett rop till Gud: Upphör inte med ditt verk!