(Se även ”Med mina glasögon 6”, 7 21 När allas lika värde kapsejsade)

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2021

Herrens lidande tjänare

Min tjänare skall ha framgång,  han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom,  ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat. (Jesaja 52: 13 ff9

     Herrens lidande tjänare, det vet vi vem det är. Jag skulle vilja se den kristne som på direkt fråga inte närmast med ryggmärgen skulle svara, Jesus. Och först som sist har jag inget att invända mot det svaret.

     Men att Herrens tjänare kan vara mer än just Jesus tror jag inte att det är så många som kan tänka sig. Men bibelöversättarna till Bibel 2000 är ett viktigt undantag. Slå upp i din bibel och läs i noterna till texten ovan, ska du märka det. Översättarna kan i rollen som Herrens tjänare förutom Jesus tänka sig endera Israel som folk, eller någon som representerade folket.

     För mig är naturligtvis Jesus Herrens tjänare i egentlig mening. Men som jag ser det finns det också andra som kan komma i fråga, t o m flera än vad bibelöversättarna kan tänka sig.      Låt oss se vad som kvalificerar till denna äretitel.

     Alldeles tydligt skall det börja illa för Herrens tjänare. Många skall förfäras över denne, bildlikt uttryckt skall tjänarens yttre vara vanställt och ansiktet föga mänskligt. 

(Sättet att uttrycka dessa föga smickrande iakttagelser i två olika men likbetydande uttryck kallas parallellismum membrorum och är vanligt förekommande i Gamla testamentet. Ta bara inte parallellismen bokstavligt. Vad profeten menar är förmodligen främst vill framhäva är att folk skall tycka illa om Herrens tjänare. Denne förfulas av att han står för det andra föraktar.) 

     Men sen skall det vända. Både folk och kungar skall häpna och förstummas inför den förr föraktade. De får bevittna vad de aldrig någonsin kunnat ana. Detta inte därför att Herrens tjänare ändrat sig. Tvärtom har denne hållit fast vid det som tidigare väckte förakt. Skillnaden är att folk nu fattat, ja att det efter en tid var omöjligt att blunda för att det som tidigare föraktades egentligen stod för det goda.

     Så till kandidaterna till äretiteln Herrens tjänare. Ursprungligen tillhörde Israels folk dessa kandidater förstår vi av noten till bibel 2000. Motsvarigheten skulle i vår situation vara kyrkan. Hennes uppgift att vara en Herrens tjänare är ju på grund av hennes höga målsättning närmast självklar. Men kyrkans kanditatur faller platt till marken.

     Felet med kyrkan är att hon gör det folk vill att hon skall göra, behaga. Behaga i tidens mening och utifrån tidens ideal. För det får hon kredit. Sen när det kniper och det som kräver självuppoffring är av nöden viker hon undan. Det märker folk och responderar med förakt. 

     Jag  skulle kunna fortsätta min rannsakning av kandidater men avstår. Det leder inte framåt.  Dags istället att komma till kärnan och kärnan är Kristus, han som är och var Herrens tjänare i egentlig mening.

     Varför är han det? Tillåt mig att uttrycka mitt svar personligt och  i presens. Han är det inte främst därför att han i yttre mening är av gudomligt ursprung. Men därför att han är det i inre mening. Detta genom att ta på sig det vi själva inte förmår bära och i allvarets stund offra sig inte oss.

     Om detta bärande och detta offer handlar hela det kapitel, Jesaja 53, som följer på och fullföljer dagens text. För mig är detta kapitel nyckel till hela bibeln.

     Så till sist åter till frågan om ytterligare kandidater till ärenamnet Herrens tjänare. Mitt slutgiltiga förslag lyder; först i Jesu efterföljelse kan Herrens tjänare på nytt träda fram. Först i självutgivandet blir Herrens tjänare synlig.