Bibelstudium i Vivalla den 3 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 8/21 Fri vilja och sammanhang)

Bibelstudium i Vivalla den 3 mars 2021

Jag kallas villolärare men säger sanningen, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt. (2 Kor 6:8b-10)

     Pressad av korinthier som ville gå andra vägar än de av Paulus angivna blottar sig Paulus. Han säger precis som det är. Allt ger han, allt tål han, ingenting behåller han för egen del. Det må kosta vad som helst. Ändå äger han allt.

     Vad är det då han äger? Kristus. Vilken Kristus? Den vision av den uppståndne Kristus som han upplevde vid sin omvändelse i Damaskus, denne och ingen annan uppfyllde hans inre. För den för honom uppenbarade Kristus gav han allt. I honom och endast i honom ägde han sin rikedom. Ingenting kunde rubba honom i den övertygelsen.

     Hur reagerar jag som bibeltolkare på detta? För det första att vittnesbördet i 2 Kor 6 är äkta. Här är det ingen efterföljare till Paulus som i Paulus namn utformat hans tankar. Det är annars vanligt i Nya testamentet. (Mer om det i andra sammanhang.) Här är det tveklöst Paulus själv som talar och inte bara talar han blottar sitt innersta.

     Det finns fler som är som Paulus. I sina hjärtefrågor är de oböjliga. Kompromisser är dem förhatliga. Det finns ensanning, enbart en och den egna sanningen är den enda sanningen. Sånt folk har jag svårt med. Vill helst undvika dem.

     Men Paulus är för mig det stora undantaget. Vittnesbörden om Jesus är många och inte alltid entydiga. Jesu ord har filtrerats i flera olika berättelsetraditioner, tydligast i två huvudtraditioner, den synoptiska (Matteus, Markus och Lukas) och Johannestraditionen (Johannesevangeliet och den johanneiska traditionen). Det hela drar åt flera håll. Sen får mina teologiska lärare (Fridrichsenskolan) säga vad de vill. Om inte Paulus kommit med sin för mig entydiga förståelse av Kristi betydelse, hade av den kristna tron kunnat bli mycket. Det blev den förstås också, det visar kyrkohistorien. Men för mig har jag i Paulus förkunnelse, f a i de ursprungliga paulusbreven och till dessa hör otvivelaktigt Korintiherbreven, fått en inriktning som jag inte kan vara förutan.

     Backar man bara ett kapitel och kommer till 2 Kor 5  får man i klartext reda på vad kristen tro enligt Paulus handlar om. Det kapitlet handlar om försoning och ger Paulus svar på försoningens hemlighet. Läs avsnittet ”Gud vill försoning”, 2 Kor 5:11-21 så får ni svaret varför Paulus var orubblig.

     Nog kan även jag se att Paulus var omöjlig, orubblig som han var. Och nog kan även jag se att det inte kan vara Paulus efterföljare som vi skall välja till biskopar i vår kyrka. Det skulle innebära kraschlandning i både det ena och det andra avseendet.

     Ändå är Paulus nödvändig. Han markerade med sitt exempel att Jesus måste få vara utgångspunkten för all bibeltolkning och då inte vilken Jesus som helst utan försonaren Jesus Kristus.

     För Paulus var Jesus trons Kristus. Och trons Kristus var försonaren. Med denna sin tros glasögon läste den skriftlärde Paulus sin bibel. Jag gör på samma sätt. Men jag vägrar gå med på att detta är den enda tolkningen. Med öppna ögon läser jag bibeln i hela dess mångfald. Men med trons ögon ser jag bakom allt Kristus försonaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s