Bibelstudium i Vivalla den 17 mars 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 10 21 Kropp och själ förenade till ett)

Bibelstudium i Vivalla den 17 mars 2021

Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. De skall tacka Herren för hans godhet,  hans underbara gärningar mot människor.  (Återkommande refränger i psalm 107 i Psaltaren)

     Vad jag nedan lägger ut är Psalm 107: 1-32. De avslutande versarna i denna psalm nämligen v 33-43 har ett annat tema och kräver sin egen utläggning. Jag förutsätter att den som läser mitt bibelstudium gör det med psalm 107 uppslagen.

     Psalmen handlar om mänskligt elände på bred front. Först om flyktingars öde (v 2-9), därefter om dem som levt orättfärdigt och därför drabbats av bottenlöst elände (v 10-16). Sedan om sjukdom. Den förutsätts i psalmen vara orsakad av synd (v 17-22), varpå följer dem som råkat ut för sjönöd i samband med storm (v 23-32)

     Psalmisten gör ingen skillnad mellan nöd som man själv är orsaken till och nöd som man utan egen förskyllan  drabbas av. Man observerar vidare sambandet mellan orättfärdigt liv, respektive syndigt liv och olycka. Detta samband är en självklar förutsättning i Israel. Först Jesus sätter frågetecken för detta samband.

     Det mänskliga eländet må vara självförvållat eller inte, här görs ingen skillnad.  Såväl det ena som det andra möts av samma refräng.

Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. De skall tacka Herren för hans godhet,  hans underbara gärningar mot människor.

     Psalmen förutsätter att vad som än händer får vi bedja till Gud om hjälp. Visst är också att Gud hjälper vare sig det onda är självförvållat eller självpåtaget. Psalmen förutsätter vidare att på bönhörelsen skall följa tacksamhet. Guds ingripanden skall leda till vår lovsång.

     Tar man sig tid att tränga in i Psaltaren i sin helhet upptäcker man att allt visst inte var rika rätlinjigt som dagens psalm förutsätter. Lovsången över Guds frälsande ingripanden är ofta föregripande.  Mitt i katastrofen lovsjunger psalmisterna för Guds frälsande ingripanden. Lovsången är lika mycket hopp som tacksamma konstateranden.

     Så var det och så är det fortfarande. Vi som ber till Gud och tackar Gud för hans välgärningar tvingas ofta göra det långt innan vi blivit bönhörda, om vi någonsin blir det.

     Detta är karakteristiskt för en kristen livshållning. Det frälsande undret må utebli, vi tackar ändå Gud. Vår tacksamhet är en del av vår tro på en Gud som inte överger någon av de sina vare sig det vi drabbats av är självförvållat eller inte.

     Detta påpekat inte minst till mig själv som lovsjunger Gud över hans frälsande gärningar samtidigt som jag har en hustru som drabbats av en fortskridande demens som läkarna i dag anser vara obotlig. Trots detta fortsätter jag att lovsjunga Gud för hans frälsande under.

     Nog tror jag på att undret kan ske, men sker det inte fortsätter jag ändå att lovsjunga Gud för att han helar och upprättar både mig och min hustru.

     Sedan slutligen om psalm 107. För mig är det självklart att bakom den konstfullt uppbyggda psalmen finns en författare, en konstnär som utformat det som är till för alla. En konstnär som hjälper mig att lovsjunga i livets alla skiften. Det är med psalm 107:1-32 som det är med Herrens bön. Den är utformad av en person att användas av alla. I Herrens böns fall är denne ende, Jesus. Här är författaren okänd. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s