(Se även ”Med mina glasögon 6” Den utmaning som hör till själva saken)

Bibelstudium i Vivalla den 5 maj 2021

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänker offereld åt belätena. Ändå var det jag som lärde Efraim att gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner oh gav dem att äta. (Hosea 11:1-4)

Förankring och förtröstan är trons signum, förankring i något inom och utom sig själv. Tron i den meningen är en nödvändighet för att orka leva. Utan förankring och sammanhang blir människan som ett rö för vinden.

Sen gäller det förstås vad jag tror på. Texten ovan stammar från 700-talet före Kristus och förutsätter förhållandena i ett Israel som levde  klämt mellan stormakterna Egypten och Assyrien. Här handlade det om Israels förankring i och förtröstan på den Gud som utvalt Israel och gjort detta lilla folk till sitt folk. Denna relation har i teologihistorien fått  benämningen förbundstanken, en tanke som går som en röd tråd genom hela bibeln. Även för Jesus var förbundstanken levande. Och i och med det är den också central för oss som kallar oss kristna.

Förankring, förbund, relation var alltså utgångspunkten i Hosea 11 och är så fortfarande för oss som bekänner oss till Kristus. Förankring, förbund, relation är likaså avgörande i alla upptänkliga mänskliga förhållanden. Frågan är alltså inte om en människa eller en grupp människor har en relation till något eller någon utan vad hon eller de relaterar sig till. Tron i den meningen är alltså något allmängiltigt.

Men nu gäller det oss kristna, dvs oss som gjort det till en huvudsak att relatera oss till Gud via Kristus. Denna vår relation till  Kristus är vår  specifika ”trosmarkör”.

Denna vår trosmarkör står i ett direkt förhållande till dagens text. Mitt i allt som hotar störa ut vår tro lever vi förankrade i en kärlekens trosrelation till Kristus lik den som Hosea redovisar Vi står därigenom i ett personligt förhållande till vår Gud. Vi bland alla är utvalda att vara hans egna barn. Det är vi som äger den självklara rätten att stå vår frälsare allra närmast. Och om vi skulle vara olydiga bångstyriga eller trotsiga kan vi alltid vända tillbaka. Gud är i Kristus lik en förlåtande mor. Det vill mycket till för att en mor skall vända sitt barn  ryggen.

Jag hoppas ni märker att min utläggning börjat ”skava”. Vart leder nu denna ”bibeltrogna” utläggning, borde ni fråga er. Blir vi inte mitt i vår utvaldhet precis som alla andra vars kännetecken är att värna om eget på andras bekostnad.

Den faran är överhängande. Hur många gånger har jag inte noterat just detta. Och jag har mer än en gång frågat mig om det spelar någon roll vad man tror på. Tron som sådan är en nödvändighet, det har jag förstått, men på vad spelar mindre roll. Allt står ändå i självförverkligandets tjänst.

Så har inte bara jag utan med mig många kristna tänkt. Därför har de suddat ut bibelns utvaldhetstanke. Det är som om denna tanke, trots att den är utgångspunkten i snart sagt hela bibeln, inte fanns.

Så gör dock inte jag. Jag försöker i min troshållning på alla sätt ta vara på utvaldhetstanken och göra med den på samma sätt som min Mästare en gång gjorde. För honom var ett ja till utväljelsen samtidigt ett ja till att innesluta så många som möjligt i den egna utväljelsen. Evangelierna kan läsas som en exempelsamling på just detta.

Men att förneka min egen utväljelse, eller den kristnes alldeles speciella relation till sin fader och frälsare vore att ta död på det för den kristna tron specifika; att vi är Guds egna alldeles speciellt utvalda Guds barn.