(Se även ”Med mina glasögon 6”, 18 21 Som om det bara fanns en sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 12 maj 2021

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:

”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” (Luk 18:1-8)

Jag kan inte minnas att jag nånsin bett så mycket som nu. Och aldrig fått del av så mycket förbön. Detta på grund av att min hustru hastigt drabbats av en obotlig demenssjukdom. Numera är hon omhändertagen i ett särskilt boende.

Människor utan anknytning till kyrkan säger; jag tänker på Gunlög och dig. De kristna syrianerna, jag har dem på gatan därhemma, står på tå för att hjälpa mig och innesluter mig i kyrkans förböner. För dem är det naturligt med sjukdomar, umbäranden, lidande och död. Allt är för dem inneslutet i Guds omsorg.

Själv ber jag intensivt som vore min hustrus öde unikt; jag ber om helande och att allt skall bli som det en gång varit. Det är som om jag inte kom ihåg att såväl min hustru som jag är över åttio och att ett gott liv varar ”sjuttio år eller åttio om det blivet långt” som psalmisten skriver (Ps 90:10).

Dessutom går jag till bibeln och till underverken Jesus utförde. Men eftersom jag är noga i min läsning och dessutom både sakkunnig och inläst, har jag insett att helbrägdagörelserna i evangelierna står i Gudsrikets sammanhang. De är föregripanden av frälsningstidens seger över liv och död, inte något en bedjare till vardags kan luta sig mot. Men ändå ber jag envist om att min hustru skall få bli frisk.

I dag har jag hamnat i en liknelse som jag återfunnit i det som kallas Lukas reseberättelse. Denna liknelse står på egna ben, har inga paralleller. Dessutom är den mänsklig, speglar sånt som människor oavsett tidsålder fastnar i; olyckor som drabbar utsatta människor, olyckor som beror av orättvisor och orättfärdighet.

Och löftet som Jesus ger i liknelsen är att rättvisa en gång skall skipas. När t o m en orättfärdig domare ger den förfördelade änkan rätt, hur mycket mer skall inte den rättfärdige Guden ge sina utvalda denna rätt.

Maningen i texten lyder; ge inte upp. Rätten skall en gång segra. Fortsätt bedja. Och jag fortsätter med en dåres envishet att bedja om bot för min sjuka hustru. Ändå vet jag att liknelsen inte är direkt adresserad till mig och min situation. Dess löften gäller ytterst en rättvisa och en upprättelse som hör den yttersta tiden till.

På denna yttersta tid väntade bibelns evangelister, därtill påhejade av tidsanda och profetior. Lukas, dagens textförfattare kanske mindre än de andra synoptikerna (Matteus, Markus), men ändå tydligt som dagens text visar. Den gåtfulla avslutningsversen; ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” visar att även Lukas var indragen i förväntningar på tidens snara slut och alltings fullkomning.