(Se även ”Med mina glasögon 6”, 21 21 Sanningen, förenklad, tillrättalagd och stiliserad)

Bibelstudium i Vivalla den 2 juni 2021

Ty David säger om honom (Jesus):”Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte skall vackla.Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga, ja, än mer: min kropp skall få vila med förtröstan.Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen.Du har visat mig livets vägar. Du skall uppfylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte”. (Apostlagärningarna kap 2 v 25-28 där Psaltarpsalm 16 citeras)

Citatet ovan från psalm 16 i Psaltaren ingår i aposteln Petrus predikan på Pingstdagen, återgiven i Apostlagärningarna kap 2. Poängen som  Petrus uppfattade den är att psalm 16 i Psaltaren är en profetia om Jesu död och uppståndelse. Kung David, psalmens föregivne författare, talade visserligen i egen sak när han inför Gud frambar sin nöd, men framför allt profeterade han om Jesu död och uppståndelse. Så måste man tolka Petrus.

Vi får alltså här inblick i en predikan som hölls i den första kyrkans tid. Det är en återgivning  av vad Petrus sade, visserligen som Apostlagärningarnas författare uppfattade det. För Petrus var Psalm 16 ett vittnesbörd givet av kung David. Detta inte därför att kung David kan tas igen genom innehållet i psalmen utan därför att psalmen tillskrivs honom.

Kort uttryckt vill Petrus med sin predikan understryka korsets betydelse.  Korsfästelsen av Jesus var visserligen helt igenom mot Guds vilja. Men Gud hade trots detta grepp över skeendet.  Det som skedde var t o m i Petrus predikan ”efter Guds beslut” (Apg 2:23) och Gud lät följdriktigt korset genom uppståndelsen ända i seger.

Så långt är jag som nutida förkunnare med. Korsfästelsen ändade i seger. Jesus uppstod, och vi fick därigenom tecknet över alla tecken på att Gud kan vända det som är mot hans vilja till dess motsats. Själv har jag hängt upp mitt liv på detta faktum.

Däremot skulle det aldrig falla mig in att predika som Petrus. Aposteln talade utifrån sitt vetande och sin erfarenhet till sin tids människor. Och jag till min. Och det är skillnad.

Bland annat ser jag på Psalm 16 på ett annat sätt än Petrus. Framför allt ser jag ingen kung David i psalmen. Visserligen är psalmen tillskriven David. ”Ett kväde av David” läser vi inledningen till psalmen. Men vad det betyder vet ingen. Själv satsar jag på att psalmen tillhör en grupp psalmer man under tidens lopp av någon anledning knöt till David, men egentligen utan anledning. Innehållet i Psalm 16 ger oss tvärtom  inblick i en from judes vedermödor och utsatthet i en tid av oren gudsdyrkan, livsfarlig för dem som lik denne fromme jude höll fast vid Herren, den ende sanne Guden.

En så innerlig förbindelse med Herren hade  psalmisten att han tar ut Herrens beskydd  i förskott. Han vet att Gud vad som än händer skall stå vid hans sida. Han vet att Herren inte låter sin ”trogne se graven”.

Jag känner så väl igen mig själv i psalmistens ord. Även jag befinner mig i ett beklagligt tillstånd. Inte bara så att min hustru håller på att tas ifrån mig i obotlig demens. Det är dessutom ingen ända på de förvända trosföreställningar och den aggressivitet som jag möter i det offentliga samtalet.  Det är som ägde  ickeguden herraväldet.

Men jag tar som psalmisten ut Herrens beskydd  i förskott. Min Gud kommer aldrig att överge vare sig min hustru eller mig. I honom är vi bevarade. Korsets seger är också vår seger. 

Avslutningsvis blev det alltså inte ja och amen till Petrus utläggning av psalm 16. F a ersatte jag kung David med en from jude som höll fast vid Herren.  Hur kunde det bli så?

Därför att jag funnit att den enskilda bibeltexten allt som oftast inte är huggen i sten. Som här kan den till allt annat också återspegla sin tids förkunnelse för sin tids människor. Har jag missat det blir jag helt i onödan låst i min bibelförståelse.