(Se även ”Med mina glasögon 6”, 22 21 Att inte låta bibeln vara det den är)

Bibelstudium i Vivalla den 9 juni 2021

²²Säg därför till Israels folk: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag ingriper, israeliter, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. ²³Ni har vanärat mitt mäktiga namn överallt bland folken; det har blivit vanärat, men jag skall visa hur heligt det är. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. ²⁴Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. ²⁵Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. ²⁶Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. ²⁷Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. ²⁸Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud. (Hesekiel 36:22-28)

Hesekiel var en profet som levde under den babyloniska fångenskapen. Hans bok i bibeln är ibland ytterst svårläst. Bokens disposition får vi hjälp att greppa genom att läsa den första noten till Hesekiel i Bibel 2000. Texten ovan är från den tredje delen i profetian som handlar om Israels återupprättelse.

Jag har tagit vara på följande i texten ovan. 1 Att Israels folk har vanärat Guds heliga namn, 2 löftet om en ny ande och ett nytt hjärta, 3 löftet om att få vara Guds egendomsfolk.

Samtidigt är min förförståelse denna. Jag är en bland många, dessutom indragen i sammanhang och traditionsbildningar som jag svårligen kan dra mig ur. Tidens sanningar är också mina. Mitt liv och mitt tänkande är oundvikligen påverkat av min omgivning. Det som skiljer mig från många är att jag medvetet och envetet håller fast vid kristen traditionsbildning, förankrad i Gamla testamentet, bland annat i profeten Hesekiel.

Och med den bibliska traditionsbildningen är det som med den som jag dagligen lever i. Den är påverkad av tid och omgivning. Idealen växlar över tid liksom föreställningarna. Visst känns för mig främmande annat bekant. Den bibliska traditionsbildning som jag gjort till min har sitt centrum och sin fullbordan i Kristus och i Kristus på korset. Denna traditionsbildning om Kristus och korset står förunderligt fast. Den är för mig lik en fast förpliktande centralpunkt kring vilken allt kretsar.

I mitt förhållande till den kristna trosbildning som jag gjort till min, liksom till den traditionsbildning som bär upp det samhälle som jag lever i, förhåller jag mig kritisk, medveten om att jag inte kan undgå att påverkas av både det ena och det andra. Mitt riktmärke är eget samvete liksom den i mitt inre levande tron på Kristus.

Med det synsättet  blir visst hos profeten Hesekiel främmande. Men stänger dörren för honom gör jag först när han börjar framstå som en antites till Kristus.

Med detta i bakhuvudet läser jag att Israel vanärat Guds heliga namn. Men jag tänker inte på Israel som enligt Hesekiel vanärat ”genom sitt leverne och sina gärningar” (Hes 36:16)och därför tvingats lämna sitt land. Vanärande lägger jag på mig själv.  Jag vanärar inte genom att låta bli att försvara Gud när sånt sker som inte får ske. Jag vanärar inte heller när jag känner mig vanmäktig inför  att Gud tiger, inte när jag  bekänner att jag känner mig  främmande för en Gud som de facto låter the fittiest överleva och andra dö. Men jag vanärar när jag inte som Jesus förankrar min medmänniskas värde och värdighet i Gud. 

Jag tampas med löftet om ”en ny ande och ett nytt hjärta”. Jag har ju märkt att jag som andra, om än under motstånd, sugs in i värderingar och tankegångar som ytterst vore Kristus främmande. Det yttre trycket blir även mig övermäktigt, social och anpasslig som jag är redan i min natur. Paulus är mig här till hjälp i min kamp. Genom sin bibeltolkning rycker han mig bort från lagens väg till löftet och tron (läs särskilt Romarbrevet).

Profetian hos Hesekiel om att Israel åter skall få bli ett Guds egendomsfolk är för de flesta kristna en främmande tanke. För en minoritet åter något centralt. Centralt i den meningen att staten Israel alltid har rätten på sin sida. Deras proisraeliska hållning har gjort att många kristna övergett den bibliska tanken om Israels utväljelse, dock inte jag. Utvaldhet är för mig ett heligt ord, helgat av Kristus. Kristus har visat oss utvaldhetens innebörd. Utvald för att tjäna var hans lösen och av det följer att  Israel är utvald för att tjäna, jag i Kristus utvald till tjänst. 

För mig har tanken om utvaldhet blivit en av mina käraste tankar. Jag vet mig utvald, utvald före andra, utvald att stå i Kristi tjänst och därmed också i andras. I tron på Kristus ser jag detta, när tron viker blir jag åter blind.