(Se även ”Med mina glasögon 6”, 23 21 När sak inte skiljs från person och åsikt)

Bibelstudium i Vivalla den 16 juni 2021

För körledaren. En psalm av David, en sång

Lovsång tillkommer dig, o Gud, på Sion. Vi infriar våra löften till dig, du som hör bön. Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder. När vår synd blir oss för tung förlåter du oss. Lycklig den utvalde som får komma dig nära och vara på dina förgårdar. Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel. Psalm 65:1-5

Gemensamt för  bibelns alla skrifter är att de står i den judiskt/kristna traditionens sammanhang. Samtidigt återspeglar dessa skrifter var och en på sitt sätt sin tids föreställningsvärld. Ytterligare en komplicerande faktor är de omfattande och svårgenomträngliga redigeringar som skett i Gamla testamentet.

Summa summarum; det är inte bara att göra som det står för att vara bibeln trogen. Det är också att sätta in i sammanhang och finna tillämpningar i nuet. Och det är just det jag försöker göra i mina bibelstudier. Om mig kan sägas att jag har mina styrkor men också mina svagheter. Min största svaghet är de s k apokalyptiska skrifterna, d v s skrifter som i låt oss kalla det kodspråk avslöjar framtidens hemligheter. Här lutar jag mig på dem som kan bättre än jag själv. Särskilt notapparaten, inte minst till Daniels bok och till Uppenbarelseboken, är mig till god hjälp där jag inte klarar mig på egen hand.

Men i dag handlar det inte om apokalyptik utan om lovsång, lovsång till Gud, hämtad från en psalm i Psaltaren. Situationen är uppenbar. Det är från Jerusalems tempel lovsången ljuder. Att psalmen är en psalm av David kan vi bortse från, det stör bara ut innehållet. Att psalmen tillhör något man kan kalla ”Davidsamlingen” eller dylikt ger däremot mening. Psalm 65 är en lovsång till Gud för skapelsens under och att vi som människor får leva i denna skapelse. Om detta handlar denna psalm.

Dessutom och framför allt att vi får ha en personlig relation till Gud, att vi som psalmisten betonar får bekänna och bli förlåtna av denne Gud. Om något tillhör det skapelsens under. Vi är inte enbart en del av skapelsen, vi är en utvald del som till allt annat också får jubla över att vi har en personlig Gud som vi har ansvar inför och som vårdar sig om oss.

Att det är så tillhör den kristna trons karakteristika. Med jubel kan vi med naturvänner förundras över naturens under men därtill också förundras över att vi har en Gud som bryr sig om oss.

Nu är det förstås inte alltid så lätt för oss kristna att frimodigt tala om vår relation till en personlig Gud. Det var förmodligen lättare på psalmistens och Jerusalems tempels tid. Då på den tiden var det var mans egendom att tro på en Gud som ingrep inte bara i naturens utan också i den enskildes liv liksom i samhällets.

Men med minsta kännedom om innehållet i Gamla testamentet vet man att det inte ens då var så lätt att vidmakthålla sin tro. Trosåskådningarna då som nu växlade. En tro stod mot den andra, rätt tro mot falsk och på det följde religionsstrider som nutiden i långa stycken är förskonad från.

Då, på psalmistens tid, fanns där en ”utvald” som mer än andra fick komma Gud nära. Han fick vistas i templet och i dess förgårdar och där njuta Guds närhet.

Att detta var orättvist är inte på tal i denna psalm. Det var tvärtom något att vara tacksam för. Det tillhör psalmens lovsångatt en bland de många hade fått komma Gud särskilt nära.

För mig är detta ett memento i en tid där kyrkorna skyr den i bibeln så dominerande tanken om utvaldhet. Det är som om utvaldheten inte funnes. Men skall sanningen fram är den i psalmen utvalde en bland många. Gud för sitt verk vidare och han gör det inte minst genom sina utvalda.

Jesus är den före andra utvalde. Samtidigt är Jesus den som visar på utvaldhetens syfte och innebörd. Att vara utvald är att vara utvald till tjänst. De utvaldas uppgift är att stärka lovsången och hjälpa människor att se att Gud är mer än naturens under, att  Gud också är en personlig Gud.