(Se även ”Med mina glasögon 6”, 24/21 Nu är alltid)
Bibelstudium i Vivalla den 23 juni 2021
6Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. 7Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. 8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. 9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. 10Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. (Rom 5:6-11)
Texten ovan från Paulus brev till romarna är central för mig. Frågan är om den inte är den viktigaste av alla. Den bottnar i något som närmast kan betecknas som ett faktum, det faktum som Paulus uttrycker i orden; Kristus dog för de gudlösa.
Detta kan med vidare kännedom om Jesus förtydligas i att Jesus
satsade sitt liv för dem som inte hade någon Gud
levde för och gav sitt liv för socialt utsatta och religiöst vilsna
För min tro är denna Jesu avsikt grundläggande. Den visar på en människa som levde för dem som mest behövde det. Etiskt religiöst är denna hållning omöjlig att överträffa. Var jag möter människor med, om så bara ett uns av detta drag av Jesus inombords, väcks en inre vördnad inom mig. Jag vet mig befinna mig på heligt rum.
På motsvarande sätt förminskas min tilltro till människor med andra avsikter än dem som kännetecknade Jesus. De må ha de mest förträffliga egenskaper och förmågor. Med andra ord har jag andra förebilder än de flesta.
Sen till det andra i texten, Paulus närmast självklara koppling Jesus /Gud. Det Jesus står för står Gud för. När Jesus månar om gudlösa, gör också Gud det. När Jesus dör för de gudlösa är det en död där också Gud är inbegripen. Ja Gud är de gudlösas Gud i lika hög grad som en gång Jesus var det.
Här ställs min tro på prov. Om Jesus mitt i all den dåtidsfärg som också kännetecknar honom framstår i etisk religiös klarhet är kopplingen till Gud inte lika självklar för mig. Skall sanningen fram brottas jag dagligen med en Gud som jag inte begriper eller förmår famna.
Upphöjelsen av Jesus kommer mig här till hjälp. Urkyrkan utgick från Jesu förbindelse med Gud. Redan våra evangelier vittnar om denna förbindelse. Treenigheten, d v s konstellationen Fadern, Sonen, Anden är inte ursprunglig men utvecklades tidigt. Till trons fundamenta kom tidigt att höra att Gud är som Jesus.
Men jag kämpar trots det fortfarande med frågan. Jag gör det i tacksamhet mot de evangelier och den kyrka som till skillnad från mig fann Guds förbindelse med Jesus för självklar.
Dock är jag inte tacksam mot alla dem sätter Jesu gudom i första rummet, det betyder för mig de som låter Jesu underbara födelse (inkarnationen) lägga grunden för deras tro. Själv måste jag för min andliga överlevnad sätta orden att Jesus dog för de gudlösa i centrum. Ur detta centrum föds min tro på Jesu underbara födelse.
Så långt kommen i min utläggning återstår Paulus ord om att bli räddade genom hans sons liv.
Här handlar det ytterst om att den Jesus som dog för de gudlösa lever vidare. Att mina egna värdeskalor är upp och nervända är ett bevis så gott som något.
Björn Svärd 