Bibelstudium i Vivalla den 7 juli 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 26 21 Den fiktiva friheten och den relativa)

Bibelstudium i Vivalla den 7 juli 2021

2Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop.

3Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga.

4Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och bäva och sätta sin lit till Herren. Psalm 40: 2 ff

18Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Psalm 40:18

Citaten ovan utgör inledningen och avslutningen på Psalm 40 och representerar samtidigt psalmens dubbla poler. Å ena sidan jublar psalmens författare över en hjälpande och frälsande Gud, å den andra sidan ropar han samtidigt förtvivlat om hjälp från samme Gud.

Den föreställningsvärld som präglar psalmen är långt ifrån vår. Samtidigt är den vår och då menar jag generellt, inkluderande  små som stora, troende som icke troende,  vänsterfolk som högermänniskor, rika som fattiga. Ingen undantagen.

Mitt i allt förundras vi alla över den förunderliga omsorg som omger oss. Den tar sig uttryck i hur väl allt fungerar. Hur kan det ske att myran finner sina vägar och knoppen vet när den skall slå ut. Och hur kan det ske att mitt hjärta kan slå utan att jag gör något åt det eller mitt innersta vara uppfylld av kärlek till dem jag aldrig mött.

Inför detta lovprisar den kristne Gud och ateisten förutskickar eviga värden trots att denne inte tror på något evigt. Vem har inte hört honom predika om människovärde, demokrati och mänskliga rättigheter som vore de av evighet.

Psalmisten å sin sida är detaljerad och konkret. Psalmisten talar om en Gud som dragit honom ut ur fördärvets grop, en grop fylld av slam och dy. Denne Gud får hans lovsång.

Så den andra sidan av verkligheten, den som handlar om allts utsatthet. Myran fann en gång sina vägar och knoppen visste att slå ut. Men obönhörligt tog en gång allt slut. Myrans liv var inte evigt och efter några dagar vissnade den knopp som nyss slagit ut. Lika obönhörligt är livet för oss människor. Mitt i allt det förunderliga finns också de meningslösa. För vad annat än meningslöst är att drabbas utan att kunna göra något åt det.

Inför detta tiger ateisten, att tala vore att äventyra det människovärde denne med sådan möda byggt upp. Och den kristne blundar. Vem vill höra talas om en Gud som inte enbart är kärlek och omsorg. Vem vill höra talas om en Gud som både tänder och släcker liv.

Och psalmisten som representerar en värld där sofistikerade tankar inte hör hemma utan allt är konkret, allt är som det synes vara, vad gör denne? Han ropar på hjälp och den hjälpen tror han sig finna i Gud.

Men jag då, vad gör då jag som med öppna ögon sett både det märkliga och det oundvikliga, som är både benådad och utsatt.

Jag ger inte psalmisten sista ordet trots att dennes dubbelhet inför tillvaron så väl stämmer in med min erfarenhet. Och trots att jag så gärna vänder mig till Psaltaren när bibelns texter tycks mig alltför ensidiga i sin iver att tala till Guds försvar. 

Jag vänder mig till den Gud som talar genom Kristus. Då ser jag återigen denna eviga dubbelhet, å ena sidan omsorg och å den andra utsatthet och meningslöshet. Fortfarande förbli då Gud för mig samma gåta som han är för alla med upplyst sinne. Men jag ser tydligare än annars livets seger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s