(Se även ”Med mina glasögon 6”, 27 21 Oheligt och heligt i helig text)

Bibelstudium i Vivalla den 14 juli 2021

Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Matteus 5:20

(Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Matteus 5:3)

Både Matteus 5:20 och den inom parentes satta Matteus 5:3 tillhör Bergspredikan. Det är Matteus 5:20 jag skall behandla. Matteus 5:3 använder jag som belysning.

På Matteus 5:20 följer en rad exempel på hur Jesus skärper lagens bud. Han gör det på ett till synes orimligt sätt. Ingen går fri som på minsta sätt bryter mot lagens bud. Detta med adress de skriftlärda och fariséerna som berömde sig för av att vara laglydiga, men som med Jesu måttstock alls inte var det.

Jesu hållning till de skriftlärda och fariséerna står i bjärt kontrast till saligprisningarna i inledningen av Bergspredikan. Där framstår Jesus som ett under av barmhärtighet. De som ingenting var, de fattiga i anden, prisas saliga trots att de inte hade någonting att berömma sig av.

Strängheten är förbehållen de skriftlärda och fariséerna. Hur skall man förstå detta? Är alltså de skriftlärdas och fariséernas laglydnad ingenting värd. Måste man vara laglydig in i minsta skrymsle av sin själ för att duga. Samtidigt tycks Jesus mena att de som ingenting är och har och våndas över denna sin egen oförmåga inte bara blir frikända utan också prisas saliga.

När jag skall försöka komma till rätta med detta är inte den lutherska tolkningen mitt första val. Enligt denna skall Jesus med sina skärpningar av lagbuden visa att det är omöjligt att till fullo följa lagen. Är man ärlig mot sig själv kommer man till en punkt då man tvingas ge upp. Lagens väg är omöjlig. Trons väg den enda möjliga. Först den som tror kan uppfylla lagen och då inte genom att anstränga sig utan genom att laglydnaden skänks som en trons gåva.

Nog ligger det mycket sanning i den lutherska tolkningen. Vem har inte märkt att uttalad godhet sällan är uttänkt. Godheten kommer som en skänk från ovan av en människa som är uppfylld av trons tacksamhet mot Gud. Den som däremot anstränger sig för att göra det rätta är uppfylld av sig själv. Vem kan undgå att se att så är fallet.

Här skall jag trots detta gå på ett annat spår när jag försöker förstå Jesus. I den andan säger jag att det visst inte kan vara fel att anstränga sig för att  göra det goda och det rätta. Nog skall man sträva efter att bli en rättfärdig och helgjuten människa. Ja inte bara sträva utan ge allt för att nå målet. Detta må gälla på den mest skilda områden.

Så gjorde också fariséerna och de skriftlärda. Vi skall inte glömma att fariséerna på Jesu tid var den tidens väckelserörelse. De tongivande fariséernas kännemärke var att deras mål var att inför Gud framstå som fullkomliga.

Vad var det då för fel på dem? Varför måste Jesus gissla dem som vore de förtappade? Felet inträdde när de hade nått sitt mål. Istället för att se det rättfärdiga i sina handlingar som en gåva att ta emot i ödmjukhet gjorde de den egna fullkomligheten till en erövring, något de kunde berömma sig av och stoltsera med.

Men i och med att de gjorde så blev allt i ett ögonblick förstört. De hade gjort sig själva stora när endast en är stor, gåvans yttersta givare.

Så var det med fariséerna och så är det fortfarande med dem som har som mål  att nå långt och vara den främste. Det är inget fel att nå långt och komma först, tvärtom prisvärt. Felet ligger i att den framgångsrike ser den egna segern som en erövring, närmast som en privat ägodel att berömma sig av.

Det goda förvandlas då från gott till ont,  religiöst betyder det att man gjort  sig själv till Gud. 

Själv ber jag regelbundet för de framgångsrika, ber att de skall ta sin framgång på rätt sätt Särskilt unga som lyckas ber jag för. Hur snubblande när är det inte att dessa unga går in i livet med fel syn på sig själva och därmed blir som bibelns fariseer.