Bibelstudium i Vivalla den 28 juli 2021

Sanningens ande eller villfarelsens

4¹Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. ²Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, ³men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.(1 Johannesbrevet kap 4:1-3)

Tänk er ett litet antal judar som i en religiöst och politiskt turbulent tid dragits till dem som samlades i Jesu namn och i Jesu namn tillbad Israels Gud. I denna gemenskap upplevde dessa judar den uppståndnes närhet  och såg sig i i fortsättningen som Guds utvalda. 

Var de träffades vet jag inte. Kanske var det i eller omkring Efesus i nuvarande Turkiet. Låt oss kalla dem Johanneskristna. Det är i bibelns johanneslitteratur vi idag återfinner dem.

 Tänk er vidare att det fanns andra judar men dessa andra var  bosatta i Palestina. För dem var Jesus ingen frälsare utan en villolärare. Också dessa  andra upplevde sig som Guds utvalda men inte på grund av Jesus utan på grund av att de tillhörde Guds utvalda folk. På inga villkor kunde dessa judar tänka sig att underordna sig andra herrar. Som Guds utvalda var de herrar över eget hus och visade det också. Så tydligt och så aggressivt hävdade de sin egen rätt att övermakten, det betyder Romarriket  krossade dem. Jerusalem förstördes av romarna år 70 e Kr.

Tänk er slutligen att det  lilla antal judar i Efesus som samlades i Jesu namn inte kunde hålla sams. Om det till allt annat också  rörde sig om personliga motsättningar vet jag inte. Däremot att motsättningarna var religiösa. Det fanns de i denna lilla grupp som trott sig ha kommit längre på trons väg. Exakt på vad sätt känner jag inte till. Bara att de hade lättat från tron på Jesus som människa. För dem var förmodligen Jesus ett himmelskt väsen rätt och slätt. De såg sig i den tron som mer andliga än de andra som de kanske betraktade som andrahandskristna.

Men de som höll fast vid, som det står i texten att ”Kristus kommit i mänsklig gestalt”, slog ifrån sig. Slog ifrån sig i sån vrede att de kallade dessa, låt oss kalla dem  ”överandliga”, Antikrister (Se 1 Joh 2). Dessa  förnekare kunde omöjligen komma från Gud.

Nog om detta. Nu hakar jag själv på. Inte så att jag i alla stycken kan kan jämföra mig med de kristna som framträder i Johanneslitteraturen. Jag vet dessutom för lite om dessa för att kunna yttra mig säkert. Men ett  vet jag och det är att jag helhjärtat tror på att Jesus i just mänsklig gestalt kommit från Gud. För mig har denna min tro inneburit att jag ständigt orienterar mig mot den Jesus som är omvittnad i evangelierna. Jag läser honom historiskt kritiskt, det betyder försöker komma åt honom bakom den förkunnelse som evangelierna ändå måste betraktas som. Mer än annat ägnar jag min trosövning åt att reflektera över korsets innebörd.

För mig är Gud problematisk. Jag kommer inte ifrån teodicéproblemet. Det problemet ruckar min tro på Guds kärlek. Räddningen är min tro på Jesus. För mig får denne i sitt jordiska framträdande representera Gud. I den jordiske Jesus ser jag den som Gud utsänt.

Också i de johanneskristnas situation känner jag igen mig. Dessa var i minoritet och det är också jag. Min tro på att Jesu gudomlighet träder fram ur hans sanna mänsklighet är idag ingen levande föreställning. De flesta kristna föredrar att förankra sin tro i Jesu underbara födelse och det  på ett sådant sätt att Gud och Jesus blir utbytbara storheter. De talar om Jesus men menar Gud.