Bibelstudium i Vivalla den 4 augusti 2021

De kristnas eldprov

⁷Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. ⁸Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. ⁹Var gästfria mot varandra utan att knota. ¹⁰Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. ¹¹Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen. (1 Petr 4:7-11)

Vem som skrev 1 Petrusbrevet vet ingen med säkerhet. Bara att aposteln Petrus i egen hög person bifogade några rader i slutet av brevet (1 Petr 5:12). Detta sagt som en inledande parentes.

Tror det gör alla, påstår jag. Tron  är en förutsättning för att kunna leva. Den har en livande funktion, livar till såväl ont som gott. Frågan gäller inte om man tror utan på vad.

Petrusbrevets författare, vem han nu var, visste vad han trodde på. Han trodde på Jesus. Genom Jesus Kristus och ingen annan förhärligades Gud (1 Petr 4:11), det var hans övertygelse.

Jesus var alltså centralpunkten i brevförfattarens liv. Till vad nytta blir nästa fråga och det med en from förväntan att tron på Jesus skulle vända upp och ner på vanligheterna. Men icke. I stället skulle tron på Jesus förstärka det goda liv alla redan hade för ögonen. Författaren nämner  ömsesidig kärlek, gästfrihet, vilja att förlåta, förvalta det som givits oss, förstå att livet inte är en självklarhet utan något givet liksom en naturlig känsla för det goda och det rätta.

Hur gärna stämmer vi inte in i dessa maningar.  Det goda författaren manade till är fortfarande lika gott som det en gång var. Samtidigt är det ett memento för  oss sentida kristna att inte konstra till vår tro. Tron handlar om ömsesidig kärlek och trofasthet, förankrad i en tro på att Gud är alla goda gåvors givare.

Det svåra är att få till det med kärlek, gästfrihet och allt det andra. Övermåttan svårt också för Petrusbrevets författare, som levde i förföljelsetider där den minoritet kristna som fanns behandlades som samhällets parias.

Vad han tog till var påminnelsen  i inledningsorden till dagens text, påminnelsen att slutet på allting är nära. Den maningen höjde spänningen, gjorde att alla bildlikt talat stod på tå för att göra det goda. 

Själv känner jag igen mig i detta. Min hustrus svåra demenssjukdom är min ”spänningshöjare”. Hennes akuta sjukdom  har satt liv i min tro och min bön. Den dagen kommer, känner jag, då det är för sent att bedja för henne som är mitt livs kärlek.

Bara det att Jesus aldrig kom tillbaka.  Hur plågsamt detta var anar man  i 2 Petr 3 där författaren gör vad han kan för att komma undan detta att Jesu återkomst dröjde.

Detta påpekat som en påminnelse om att även brevsamlingen i Nya testamentet har sina begränsningar. Denna är till allt annat också bemängd med sånt som inte håller måttet. Tanken om att Jesus skulle återkomma under de första kristnas livstid tillhör otvivelaktigt det som inte bokstavligt var sant.

Men vad man än säger om 1 Petrusbrevet, ingen kan ta i från brevets författare övertygelsen om att tron på Jesus var central för honom. Inte heller att denna tro för honom var ett livselixir både för hans gudstro och för hans människosyn. 

Vad mig själv angår påminns jag om att det inte på sikt håller att förankra min tro i förtvivlan över min hustrus sjukdom. Jag måste även finna andra vägar för att kunna hålla fast vid min tro på att Jesus uppenbarar Gud.