(Se även ”Med mina glasögon 6”, 32 21 Naturen är så beskaffa, påstod Agnes Wold)

Bibelstudium i Vivalla den 18 augusti 2021

11De stolta måste sänka blicken, människans högmod skall kuvas. Herren ensam triumferar den dagen. 12Ty Herren Sebaot har bestämt en dag med dom över allt som är övermodigt och stolt, över allt som skjuter i höjden och yvs, 13över alla Libanons cedrar, de höga och mäktiga, och alla Bashans ekar, 14över alla höga berg och alla mäktiga höjder, 15över alla stolta torn och alla branta murar, 16över alla långfärdsskepp och alla praktfulla fartyg. 17Då skall människans stolthet kuvas, hennes högmod kväsas. Herren ensam triumferar den dagen. 18Avgudarna skall utplånas. (Jesaja 2:11-18)

Över Sion vilar fullkomlighet. Jerusalem belägen på Sions berg är  jordens medelpunkt och himmelens hemvist. I templet bor Gud, himmelens och jordens skapare och uppehållare. Karavaner av människor från jordens alla folk strävar upp mot Sions berg och templet på bergets krön för att där uppfyllas av Herrens närhet och välsignelse. Fred råder på jorden.  Svärd smids om till plogbillar i en värld som alltmer kommit att likna Edens lustgård. (Jesaja 2:1-5)

Så drömde profeten i sin sanndröm. Men han behövde inte drömma för att uppleva hur fullkomligheten brutits sönder och förvandlats till  sin motsats. Han behövde bara se sig om i sitt eget land för att konstatera faktum. Dessutom mullrade det från öster. Stormakten Assyrien trängde på för att eliminera Guds egendomsfolk och sprida dem ut som sandkorn över den då kända världen.

Profeten var klar över orsak och verkan. Sions övermod var orsaken till att av jordiskt himmelrike blivit ett jordiskt helvete. Ett övermod så stort att människorna i Sion sköt undan Gud för att i Guds ställe placera sig själva.

Men med människan som både mål och mening och Gud som tjänare till gudomliggjorda människor, kunde det inte gå på annat sätt. Till och med ett himmelrike på jorden kunde förflyktigas och förvandlas i dess motsats.

Så var det då och så är det den dag som idag är. Visserligen talar vi inte om Sions berg med samma ord som profeten Jesaja och inte heller om löftesfolk eller om strömmar av människor som drar upp till Sions berg.

Vi kristna är visserligen förankrade i att sanningen är att hämta från Sion. Det har Jesus lärt oss. Men vi är inte låsta i tolkningen. 

Israels Gud är för oss Jesu Gud och de utvalda de i Kristus utvalda. Våra föreställningar om utvaldhet vilar i Israels utvaldhet men har inte sin slutstation där. 

I den föreställningsvärld vi ärvt genom Kristus hänger allt samman med Israels religion men allt blir i Kristus samtidigt förskjutet och fullkomnat. Men ett står fast utan någon som helst förändring, att mänskligt övermod leder till alltings förintelse.

Men att påstå är en sak att dra konsekvenserna en annan. Det tycks vara så att det först är när vi blir omruskade som vi är beredda att dra  konsekvenserna av vår insikt.

Den nödvändiga ”omruskningen” kan ta sig olika former. Att Gud som tillvarons vara, tillvarons faktum gjort sig påmind, kan inte ha undgått någon.  Vem har inte tagit till sig  att stora delar av vår jord bli obeboelig om vi i mänskligt övermod tror oss kunna bortse från livets/Guds/tillvarons villkor. Och många av oss, här är ingen skillnad mellan olika trosåskådningar, är berörda, ja ”omruskade”.  ”Omruskade” och beredda  att leva på livets villkor.

Sämre är det med människans jagfixering, att hon trots allt envisas med att uppträda som tillvarons domare och överhuvud. Här sitter hon dessutom  i orubbat bo. Säg den politiker som lägger framtiden i Guds händer. Det är på  egen kraft, kompetens och förmåga framtiden hänger.

Samma sak gäller det för mig viktigaste, det nödvändiga i att låta sig omskakas  av Jesus. Att vara omskakad av Jesus är för mig själva förutsättningen för att Guds rike åter skall börja titta fram ur självtillräcklighetens spillror. Tyvärr är det allt för lätt att undkomma vår Mästare. Det är bara att göra honom till en tankesanning och ett diskussionsobjekt. Att låta sig utmanas av honom är det få som förstått vikten av ens i kyrkliga kretsar.

Men att denna distanserad hållning till vår Mästare är sista ordet betvivlar jag. Priset blir för högt.