(Se även ”Med mina glasögon 6”, 33 21 Om att kunna förhålla sig, nyckel till mycket)

Bibelstudium i Vivalla den 25 augusti 2021

Det gamla och det nya förbundets härlighet

³⁴En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. ⁵Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. ⁶Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (2 Kor 3:4 ff)

När aposteln Paulus i sin omvändelse mötte den uppståndne(Apg 9:1-9) fick hans tro liv. Det som tidigare varit bokstav (lag, lära, ordning) blev Ande. Det betyder tillämpbar verklighet som bar. Paulus behövde inte längre bära själv. Han var buren.

Vad Paulus funnit var den uppståndne, det betyder  människan Jesus som ”ägde Guds gestalt” (Fil 2:6a). Denne Jesus omvandlade de gudsord som Paulus burit med sig från barndomen till levande tillämpbar verklighet utifrån en synvinkel som tidigare varit okänd för honom.

Det var korset Paulus såg i nytt ljus, inte Jesu jordiska liv. Om Jesu jordiska liv har Paulus inget att skriva i sina brev. Med korset för ögonen levde Paulus i fortsättningen. Han kämpade  inte längre för sin sak på sätt han gjort tidigare. Mitt i omänsklig ansträngning för evangeliets seger var han buren.

Inte så att han fördömde sin barndoms tro. Bokstaven, det betyder lagen, läran, ordningen, hade sin  ”härlighet,” men med Kristus för ögonen bleknade det gamla för det nya livet i Anden. Och livet i Anden var för Paulus inget annat än att se och  dra konsekvenserna av Guds bud utifrån korsets verklighet.

För Paulus gällde att han fick behålla sitt liv i Anden fram till sin död. Så inte för hans efterföljare. Redan i de senare Paulusbreven, där Paulus inte hållit i pennan, ser man förskjutningar bakåt till det gamla. Inte i den meningen att församlingen återgick till en tro där Jesus formellt skjutits åt sidan. Mera så att kristustron fått drag av lag, lära och ordning på sätt som liknade den trosutövning judarna tidigare varit förtrogna med.

Som det blev har det fortsatt. Av kristen tro har blivit lära, visserligen inte alltid samma lära som den ”världen” erbjuder, men bra lik denna. Inte ens pingstvännerna i sitt fasthållande vid andedop och nådegåvor har fått behålla den kraft i tron på korset som var aposteln Paulus kännetecken. Till och med andedop och nådegåvor har omvandlats till vana och prestation.

Inte heller jag har fått behålla Andens nya liv med den intensiva aktivitet som det innebär att vara buren av Andens kraft. Men ett vet jag och det är var jag skall söka för att finna det tillbaka.

Nog så att jag lik Paulus lägger ner daglig möda på att studera trons själva rotsystem, den gammaltestamentliga fromheten med sin utväljelsetanke. Nog så att jag stärks i min tro genom att fördjupa mig i studiet av hur Jesus under sitt jordiska liv relaterade sig till människor. Men min satsning gäller som för Paulus mötet med den korsfäste och uppståndne. Det är här trons nya liv skapas.

Men något bestående Andens nya liv har jag inte fått. Kristen är jag visserligen dag som natt. När Andens nya liv inte bär mig får jag leva på den kristna versionen av ”bokstäver” som är ”inhuggna i stentavlor” (2 Kor 3:7). Jag liknar i det stycket  de Paulus efterföljare som fört pennan när de de senare paulusbreven författades.

Men glimtar av det nya har jag erfarit. Det kan ingen ta ifrån mig.