(Se även ”34 21 Av mig har blivit en religiös sökare och en religiös finnare” i Med mina glasögon 6)

Bibelstudium i Vivalla den 1 september 2021

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. ⁸Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. ⁹Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. ¹⁰Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 1 Joh 4 7-10

Inte så sällan blir av delen helheten. Vi blir så uppfyllda av något att det upptar hela vår varelse. Så var det också bland de kristna som jag kallar johanneskristna. Det betyder de kristna som återspeglas i johanneslitteraturen (Johannesevangeliet, Johannesbreven och eventuellt Uppenbarelseboken).

Nästan alltid föds engagemang  ur motstånd. Exemplen från kyrkohistorien är oräkneliga. Också detta gäller i allra högsta grad de johanneskristna. De om några levde under tryck och motstånd. Inte minst motstånd från de egna. Det betyder kristna som brutit sig loss från den gemenskap som präglades av kärleken till Kristus för  nya tankar. Antikrister kallar ledarna för den johanneskristna gemenskapen dessa (se 1 Joh 2).

Varför påstå detta just nu? Framför allt därför att de johanneskristna sammanfattade sin tro i övertygelsen att ”Gud är kärlek  (1 Joh 4:8 b och 1 Joh 4:16 b). Denna sammanfattning av Guds väsen ger sig inte av sig själv. Om nämligen Gud är Gud, inte en Gud bland många utan den ende sanne Guden, är det mer än kärlek som träder för våra ögon. Hur kan Gud tillåta? Om än så uppriktiga kristna kommer vi inte undan den frågan.

Men de johanneskristna tycktes ha sluppit undan. Deras ledares tal om Kristus som försoningsoffer för synder visar det. De uppfattade Kristi kärlek så ett med dennes väsen att han inte tvekade att gå  i döden för dem han ville rädda. Uppfyllda av denna kärleksgärning i Kristus såg de johanneskristna med andra ögon på sin omgivning. Allt blev för dem Guds kärleksgärning i Kristus. De kunde inte ta ett steg eller tänka en tanke, utan att denna kärlek gjorde sig påmind hos dem. För dem var Gud kärlek och inget annat.

Men vad har detta med stridigheterna i de johanneskristna församlingarna att göra? Om inte förr tvingade avfallen och de på avfallen följande angreppen dem till att samlas kring  det som var viktigare än allt annat, Guds livgivande kärlek i Kristus.

Som det var med de johanneskristna förhöll  det sig också med aposteln Paulus. Upptäckten av Guds försoningsgärning i Kristus gav honom förmågan att tyda Skriften på ett förnyat sätt. Han hade givits förmågan att  lyfta blicken och i bokstaven se  Kristus den levandegjorda Anden (2 Kor 3:4 ff) varigenom Guds härlighet för honom framträdde i nytt ljus.

Går vi till oss sena tiders kristna låter det  sig inte göras att bortse från Gud när ont sker som inte får ske. Lösningen, åtminstone för min del, har blivit  att djupna i tron på Guds kärlek i Kristus. Det betyder att också för mig  får delen representera helheten.