Bibelstudium i Vivalla den 22 september 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 37 21 Vi och dom)

Bibelstudium i Vivalla den 22 september 2021

Alltid bär jag (Paulus) med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. 11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. (2 Kor 4:10 f)

Paulus var, alla olikheter till trots, en av oss. Han hade aldrig mött Jesus under dennes liv här på jorden. Däremot hade han som få andra förunnats uppleva  dennes närvaro. Detta skedde i  en vision i Damaskus (Apg 9:1-9) av sådan kraft att det ändrade hans livsinriktning. Det var som om han fått det avgörande i Jesu liv, dennes död och uppståndelse, in i sitt eget blodomlopp.

Själv har jag tagit till mig detta om Paulus och hans kristusmöte och gjort det till mitt eget. Det har lett till att jag inte nöjer mig  med evangeliernas vittnesbörd om Jesu jordeliv. Jag behöver också den frälsare som bildlikt talat blir en del av själva blodomloppet. Jag behöver en vision som påminner om den Paulus fick uppleva. Dess kännetecken är vision förenad med,  låt oss kalla det känsla.

Det fanns nämligen känsla med i den process som omvandlade Paulus liv, en känsla som förmådde omforma visionen av den uppståndne till en bestående livshållning. Utan denna känsla hade det av upplevelsen i Damaskus blivit en vision rätt och slätt, en oöverträffad upplevelse visserligen som berörde men inte förmådde omforma.

Hur skall då denna känsla beskrivas? Enklast genom att beskriva den som en allt omfattande kärlek till Jesus, en kärlek som borrade sig in i Paulus innersta  med  budskapet, det var för dig det skedde.

Denna Paulus upplevelse kan inte återupprepas. Den var Paulus egen. Vad som återstår för oss andra är varianter, anpassade till vårt lynne, vår kunskap och vår inställning. Men utan ett levande möte med den uppståndne, utan den kärlek som strålar ut ur detta möte, blir kristen tro lära inte liv. 

Jag tror att denna visionens och kärlekens Kristus är en möjlighet för alla. Det betyder inte att mötet med Jesus förutsätts ske på ett för alla likartat sätt. I ständigt skiftande former kan levande tro ta sig uttryck.

Men i en mening är följderna av denna upplevelse enhetlig. Å ena sidan tvingar den oss in i ett liv med dödens förtecken. Det tillhör en kristens själva kännemärke att leva nära döden. Det betyder ett liv som kostar död. Till en kristen livshållning hör att våga sitt liv för att andra skall få leva.

Detta blir särskilt tydligt i 2 Korinthierbrevets fjärde kapitel som handlar om Paulus lidanden, lidanden som ytterst är illustration av det som drabbar alla som lever i sin tro.   Våra liv är per definition märkta av utsatthet och död. Detta gäller  såväl den enfaldige kristne som den genomreflekterade och lärde bekännaren.

Denna död är förutsättningen för livet. Inte så att vi skall prestera det ena för att ha del i det andra. Det som sker är ett fullföljande  av det som en gång skedde med Kristus. Det är förenade med  Kristus som vi dör och som en del av denna död får del av livet.

När vi kristna vittnar om vår tro på evigt liv har vi inget annat att komma med än den egna erfarenheten av  att på död följer liv.  Vi varken kan eller behöver bevisa det eviga livets sanning. De läror som vi konstruerat för att göra evigt liv troligt håller aldrig för en närmare granskning. Det vi har har vi i Kristus, i dennes död och uppståndelse. Ingenting annat har vi att komma med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s