(Se även ”Med mina glasögon 6, 42 21 Under tryck)

Bibelstudium i Vivalla den 27 oktober 2021

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. ⁶Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. ⁷Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. 

⁸Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. ⁹Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv.¹⁰Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Rom 13:5-10)

Texten ovan är hämtad från det trettonde kapitlet i Romarbrevet, ett kapitel som handlar om de kristnas förhållande till överheten. Utdraget ovan samlar upp den problematiken som i ett nötskal. 

Mellanrummet mellan den första delen av texten och den andra återfinner ni inte i era biblar. Den har jag skapat för att förtydliga att den första delen av bibelordet handlar om ett, den andra om ett annat.

Den första om underordningen markerar att de kristna i Rom skall underordna sig dem som bestämmer i samhället, överheten. Dessa är, trots att de inte känner Kristus, ändå Guds tjänare. De tjänar genom att styra.

Den andra handlar om det som bär upp den kristna gemenskapen, kärleken. Kärlek och  inte vilken kärlek som helst, utan den kärlek som springer fram ur tron på Kristus. Denna Kristi kärlek hade en gång vänt allt upp och ned för Paulus. Den hade lärt honom att läsa bibeln på ett nytt sätt. Tron blev för honom en Guds kraft som gjorde ett liv i lydnad för Guds vilja möjlig, den var ett flöde som sprang fram ur Jesu kärleksgärning på korset. Om detta handlar  inom parentes Romarbrevet i sin helhet, det Romarbrev som texten ovan är hämtad från.

Två delar alltså, den ena om underordning, de andra om en kärlek som gör laglydnad möjlig. Frågan är om hur man skall förhålla sig till de två delarna.

Det ena alternativet är att ta varje del för sig. Det ena är Guds ord såväl som det andra. Talet om underordning är Guds ord liksom talet om kärlek. Följden blir en principiellt samhällskonservativ inställning som skall förenas med tron på Guds kärlek i Kristus.

Problemen med den inställningen är uppenbar. Det blir alltför tydligt att Paulus ord om att all överhet är av Gud (Rom 13:1) inte gäller i alla sammanhang (se Uppenbarelseboken).

Det andra alternativet ser att det finns tankar i bibeln som är överordnade andra, att ett ord skall styra det andra. I det här fallet är Guds kärlek i Kristus det överordnade ledet och att därför detta led skall styra tolkningen av det andra.

I Roms fall var lydnaden för överheten  det som enligt Paulus mening tjänade Guds sak, kärleken i Kristus, bäst. Att bli samhällsrevoltörer skulle i slutändan innebära den kristna trons död.

Naturligtvis är den andra hållningen, den som talar om de ledande motivens överhöghet i Skriften den den enda rätta. Bibeltexterna hålls samman i ett sammanhang av över- och underordning där Guds kärlek i Kristus är det överordnade ledet och allt annat sådant som skall kunna härledas från detta enda.

De kristnas verklighet är lik bibelns, den är idealt  ett liv bestående av mångahanda där det ena styr över det andra med Guds kärlek i Kristus som det allt överordnade. Konsten är att se var i livet denna kärlek tar sig uttryck och relatera allt till detta enda.

I sökandet efter detta enda har den kristna församlingen och för den delen också den enskilde kristne sin enda uppgift.