(Se även ”Med mina glasögon6”, 48 21 De subjektiva värderingarnas makt)

Bibelstudium i Vivalla den 8 dec 2021

Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryta fram i öknen, bäckar i ödemarken…Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. Där skall gå en banad väg, den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den…Men de återlösta vandrar där, de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och fruktan flyr. (Från Jesaja 35)

Läst som önskedröm känner vi igen oss i texten ovan. I drömmen är allt möjligt. Där kan den lame hoppa som en hjort och där kan vatten bryta fram i ödemarken. Förstådd som en del av den verklighet vi lever i likaså. Är inte våra liv styrda av ett ständigt växelspel mellan föreställningar och förhoppningar och förverkligande?! Beror inte det ena av det andra. Vem lyckas om inte den som drömt om att lyckas.

Den fasta kärnan i Jesaja kap 35 är ett folk som är fördrivet från det Sion som är både hem och längtan i ett stycke. Assyrierna hade med sin erövring fördrivit Israel från hem och egendom. Och nu längtar man intensivt att få komma hem igen.

Och i profetens ord blir denna längtan uttryckt i ett underbart förverkligande. Man skall inte bara få komma hem. Av hemmet blir ett jordiskt himmelrike. Den lame hoppar som en hjort och den stumme brister ut i jubel. Och av öknen blir fruktbar mark.

Men kärnan i profetian är handfast, återkomsten till Sion, återkomsten till det land som för Israel är både verklighet och förhoppning.

Och nog blev Jesajas profetia uppfylld. Det folk som fördrivit dem  blev besegrade. Vägen till Sion öppnad. Men det kom nya erövrare och nya svårigheter. Fortfarande blev människor drabbade, forfarande fanns sjukdom och nöd, fortfarande hotade vattenbrist och ökenvindar.

Vad var då nyttan med Jesajas profetia, vad är då nyttan med våra drömmar och förhoppningar? I bästa fall är de led i en livsvandring som leder åt längtans mål, vårt Sion. I sämsta fall är de falska fantasier som leder oss in i fördärvet.

I bästa fall är de led i fantasier, idéer och uppslag som gör att det svåra kan besegras, lemlästade få rörelseförmågan tillbaka och av öknen bli fruktbar mark. I sämsta fall, med självupptagna fantasier och idéer kan vi drivas än djupare in i vårt fördärv. Vad är miljöförstöringen annat än resultatet av mänsklig rovdrift.

Finns det då inget utöver detta? Är det rena miraklet uteslutet? Kan aldrig av sig självt öknen bli fruktbar mark, rovdjuren inget vi behöver skygga för, lamhet och stumhet försvinna? Kan det aldrig bli något självklart att vi äger ett eget Sion?

Själv vet jag inte av något annat mirakel att fästa min förhoppning till än vid Jesu uppståndelse. Och trots det enastående i denna uppståndelse var inte uppståndelsens under det över allt annat stående. Det enastående var korset, detta att Jesus gav sitt liv för mig. I detta finns det fäste som står över mirakler.