Bibelstudium i Vivalla de 15 dec 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 49 21 Än en gång om de subjektiva värderingarna)

Bibelstudium i Vivalla den 15 dec 2021

Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. 5Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. 6Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (Malaki 4 slutorden)

Verkligheten kommer ingen ifrån. Samhället må vara modernt, frigjort, sekulariserat, men grundvillkoren slipper inget samhälle i världen ifrån. Alla måste vi förhålla oss till hur vi skall mota de oundvikliga katastrofer som hotar och finna vägar till relativ harmoni och välgång.

Detta påminns jag om när jag läser texten ovan, en text som i några versar sammanfattar inte bara den profetbok som den ingår i utan förmodligen Gamla testamentets profetböcker i sin helhet.

Där finns katastrofen, i texten sammanfattad i Herrens stora och fruktansvärda dag. Där finns också möjligheterna, uttryckta i orden glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose, vidare i löftet om profeten Elia som skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärta till fäderna.

Jag har närmast gjort det till en livsuppgift att analysera vår tids livstolkning och jämföra den med gamla tiders. Grundvillkoren är ju de samma. Framför allt försöker jag fördjupa min egen kristna livsförståelse.

Att nutida livsförståelse kan hämta substans från texten ovan, profetens Malakis slutord, borde vara givet. Nog förstår hon, eller borde åtminstone förstå, att Mose lag i betydelsen tio Guds bud, fortfarande äger giltighet. Och nog vet hon, eller borde veta, att familjesammanhållning byggd på ömsesidig trohet och kärlek idag är lika grundläggande för ett gott liv som någonsin. Den ger bevisligen åtminstone relativ trygghet i en värld och i en tillvaro som, vilket vi vill eller inte, hotas av förintelse.

Men jag tar ytterligare ett steg. Jag gör som f a evangelisten Matteus och kopplar profeten Elia, som texten ovan talar om, till Johannes döparen och hamnar sedan hos Jesus. Denne Jesus var förankrad i den gammaltestamentliga livstolkning som texten ovan är ett uttryck för, men han stannade inte i denna. Nog visste han att Guds bud var förpliktande. Inte minsta prick i lagen ändrade han lär oss evangelisten Matteus i Bergspredikan. Men han öppnade framför allt människors ögon för ytterligare en dimension, en dimension som Psaltarens psalmer tidigare snuddat vid , förbarmandets dimension.

När Kristi kyrka är som bäst förstår hon att ta vara på detta förbarmande. Hon äger ingen mirakelmedicin mot den hotande förintelsen, inga egna förhållningssätt att mota hoten mot den miljö som är vårt livsrum. Här går hon  hand i hand med människor av god vilja. I de flesta frågor han hon inget mer att ge än någon annan. Men hon äger ett livsrum som heter  förbarmande, omhändertagande, försoning, förlåtelse, hon äger tryggheten i att vara omsluten av Gud.

Detta liv i förbarmande behöver egentligen inte predikas fram, det skall praktiseras och om möjligt levas. Det vilar i det förbarmande som hämtar sin näring i Jesu förbarmande. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s