(Se även ”Med mina glasögon 6”, 51 21 Sekulariseringen ifrågasatt)

Bibelstudium i Vivalla den 29 dec 2021

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud…

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonens får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:1 och 1:14)

Det verkliga och det sanna ser vi alltid i speglad form, speglat genom mänskligt sinne. Och det märkliga med våra mänskliga speglingar är att de kan återge något sant, något för livet bärande. Denna sanning skall vi akta på, hålla helig ,vare sig sanningen är av andligt slag eller världsligt.

Även julevangeliet är en spegling, Jesu födelse speglad genom mänskligt sinne och förmedlad till oss via urkyrklig berättelsetradition. Än tydligare blir detta när vi läser Johannesevangeliets inledning, texten om Ordet som fanns hos Gud och var Gud. Här blir det uppenbart för var och en att denna text, den s k prologen, delger oss tolkad sanning. Tolkad med syftet att delge oss det väsentliga i det som skedde en gång i Betlehem.

Speglingen av verkligheten fortgår oavbrutet, den är en del av det mänskliga livet. Den fortgår i varje människas inre. Även andliga sanningar rör sig i ständigt nya formationer, även sanningen om Jesus. Den livgivande bilden av Jesus möter oss i våra bilder av Jesus. Inte ens Johannesevangeliets tal om Jesus som Ordet behöver vara den slutgiltiga bilden av sanningen.

Själv har jag lagt ord före Johannesevangeliets inledning, ord som skall berika min förståelse. Jag säger inom mig I begynnelsen fanns livet, och livet fanns hos Gud, och livet var Gud.

Vad är väl Gud, åtkomlig för mänskligt sinne, annat än livet, det för alla, såväl troende som otroende,  ofrånkomliga och gåtfulla livet. Detta liv, detta varande, denna existens liksom  detta ständiga blivande låter sig inte betvivlas, men låter sig heller aldrig i grunden förstås. För mig finns detta liv hos Gud, ja benämner jag Gud.

Men jag slutar inte här. På detta lägger jag Johannesevangeliets inledning, dvs jag byter ut livet mot Ordet,  och låter Ordet tydliggöra innebörden i Livet. Och i och med det är jag inne på den kristna trons förståelse av detta ofrånkomliga varande och blivande.

Eller ännu tydligare och utan bildspråk låter jag Jesus vara svaret på livets gåta och samtidigt riktmärke för min tro och mitt liv. Det betyder att jag definitivt trätt över gränsen från vetande till tro. Jag har gjort det ofrånkomliga trossprånget.

Som om jag var ensam om trossprång! Långt ifrån. Ingen undkommer det jag kallar trossprång.  Själva livet kräver sådana språng. Man kan inte leva utan att förhålla sig till livet. Frågan är inte om man tror utan på vad. Så fort man gör något av sitt liv är tron inblandad.

Vad är det då hos Jesus som fångat mig och gjort mig till hans? Den frågan ställer jag till mig själv idag likaväl som jag gjort det sedan min ungdom. Och jag svarar inte på samma sätt idag som jag gjorde den dag jag för första gången medvetet bekände mig vara en Jesuslärjunge. Trots allt är det i dag  inte Jesu underbara födelse, inte inkarnationen utan korset som tydligast  har fästat mitt hjärta vid honom. Jag har satt min lit till den Jesus som på korset ropade att han var övergiven av Gud samtidigt som han befallde sin Ande i Guds händer. Dessa ord stämmer så förunderligt väl på mig själv i min brottning med den Gud, detta liv som för mig signalerar både mening och meningslöshet, både slump och sammanhang djupare än jag har kapacitet att förstå.