Bibelstudium i Vivalla den 2 febr 2022

Lyft blicken mot skyn och se: Vem har skapat allt detta? Han som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, han som ropar upp dem alla. Så väldig är hans makt och hans styrka att ingen av dem uteblir. Jakob, hur kan du tala så, Israel, hur kan du säga: Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig icke an min sak. Jesaja 40:26 f

Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig icke an min sak, den frågan ställde man sig då och den frågan ställer vi oss idag.

Förstår vi Gud som existensens grund och varats faktum borde en upplyst människan av idag svara nej på den frågan. Det ges ju  öppningar till liv och hälsa. Noggrann forskning ger möjlighet att  finna dessa öppningar. Den  möjligheten står för att vi människor  är något utöver slump och tillfällighet.

Nej svarar författaren till Jakobs brev i Nya testamentet. Där läser vi är någon sjuk…skall de äldste smörja honom med olja i Herren namn och be böner över honom…Deras bön i tro skall rädda den sjuke (Jakobs brev 5:14 f).

Men detta nej kan ifrågasättas. Hur många gånger har jag inte i tro bett till Gud för min dementa hustru. Men det är och har varit som som att tala till en vägg. Och den läkarvetenskap som gjort så stora erövringar har gett min hustrus sjukdom namn men ingen bot.

Nej svarar Johannesevangeliets författare och vittnar om hur Jesus vid fårdammen i Betesda botade en man som varit sjuk i trettioåtta år. (Joh 5:19)

Nej svarar Deuterojesaja (Jes 40:26 f) detta  trots att allt talade för att Gud övergivit sitt folk. För vad annat än övergivna var inte de människor som i den babyloniska fångenskapen tvingats lämna över sitt land till främmande makt och själva deporterats utan hopp om att få återvända.

Det brukar sägas att man skall vara försiktig med att läsa Gamla testamentet alltför noga. Det finns i dessa texter mycket som känns frånstötande. Detta även i profettexterna, alla fromma förkunnares lovprisningar av profeterna,  till trots.

Men detta gäller inte Deuterojesaja (Jes 40-55). Vittnesbörd om läkedomsunder får vi inte av honom, inte heller ges oss i de kapitel som denne profet ligger bakom öppningar till en ny världsbild. Han talar om en Gud som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, som om detta vore bokstavlig sanning. Ändå säger han det som skall sägas.

Och det som skall sägas är att skapelsen trots allt ändå inte är slump. Himlens här, livets faktum, är mer än slump och tillfälligheter. Vi lever i ett sammanhang där Gud råder. Inför detta faktum brister profeten ut: Jakob, hur kan du tala så, Israel hur kan du säga: Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.