Bibelstudium i Vivalla den 16 febr 2022

Herren tillrättavisar Jona

⁴⁶Herren Gud lät nu ett kurbitsträd växa upp över Jona; det skulle skugga hans huvud och befria honom från hans missnöje. Jona blev mycket glad över kurbitsen. ⁷Men i gryningen nästa dag lät Gud en mask angripa trädet, och det vissnade ner. ⁸Och i soluppgången lät Gud en glödhet östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han var nära att svimma och önskade sig döden. »Det är bättre för mig att dö än att leva«, sade han. ⁹Då frågade Gud honom: »Har du skäl att vara vred för kurbitsens skull?« Jona svarade: »Jag har alla skäl i världen att vara vred.« ¹⁰Herren sade: »Du bekymrar dig för ett träd som du inte har lagt ner något arbete på och som du inte själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. ¹¹Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.« (Jona 4:6-11)

Jona bok är i sin helhet  en berättelse som är tillkommen århundraden efter det att profeten Jona verkade. Den handlar i sin poäng om en Gud som inte handlade  som profeten förutsagt. Gud skonade staden Nineve (idag Mosul) trots att Jona på Guds befallning förkunnat för nineviterna att staden skulle förstöras. Och boken slutar med förtretligheten återgiven i texten ovan som är en variant på huvudtemat. Gud gör som Gud vill med kurbitsen  trots att det än en gång sätter käppar i hjulet för profeten. 

Texten är förmodligen en skröna, men en skröna med budskap till alla oss som tror oss kunna förutse hur Gud skall handla. Och till alla andra också, uttryckligen till dem i Gamla testamentet, som det gnagde i  att Gud inte handlade på väntat sätt.

Frågan idag blir då om sensmoralen blir att vi skall leva som om Gud varken finns eller har funnits. Gud bryr sig ju ändå inte om hur vi handlar. Det vore frestande att svara ja på den frågan även om detta ja inte stämmer överens med sensmoralen i Jona bok. Det stämmer inte heller överens med ett som jag förstår närmast entydigt budskap från bibeln.

I bibeln får vi stället lära oss att lita på Gud, tro på Gud, låta oss styras av Gud.

Låt oss ta det sista, att låta sig styras av Gud och av hans bud som den väg vi skall gå.  En maning farligare än de farligaste. Leder den oss inte  in i fördärvet? 

Nog kan det vara så.   Ändå är det  den kristna vägen. Den leder oss in i  tron.   Tron i sin tur kan få ett berg att förflytta sig, vittnar Jesus (Matt 17:20), men viktigare än detta är att tron kan leda oss in på förnyade livsvägar. Och när så är fallet tiger sannerligen inte Gud eller låter det ske som inte får ske. Ständigt ger sig Gud till känna. Gud tröstar, manar och leder. Det är mitt vittnesbörd idag.

Vart leder oss  då Gud när vi låter oss styras av honom? Gud leder oss till ett liv märkt av Kristi kors. Det betyder till ett liv där det blir allt mera tydligt att det är den korsfäste Kristus som är både vår  förebild, vår  förankring och den som anger våra livs riktning.  

Tar sig tron andra uttryck än till korset innebär tron ett steg tillbaka. Då leder den till en låsning som förhindrar det jag pläderat för i dagens parallelltext  publicerad samtidigt med detta bibelstudium i  ”Mina glasögon 7”. Den religiösa styrningen låser oss, så att det sökande som enligt mig aldrig får upphöra förhindras. Därmed blir kristen tro en hållning som förhindrar att vi kommer i takt med livet självt.

Korset däremot låser aldrig en människa. Den som följer den Kristus som på korset upplevde sig övergiven av Gud, men som mitt i sin övergivenhet ändå ropade ”min Gud min Gud i dina händer befaller jag nu min ande”, låser inte människor. Tvärtom är det frigörande att  låta sig styras av Kristus. Dessutom slipper vi att brottas med en Gud som inte gör det som vi vill att Gud skall göra.