Bibelstudium i  Vivalla den 18 maj 2022

5 Jag skall bota dem från deras trolöshet,

jag skall älska dem av hjärtat,

min vrede har vänt sig från dem.

6 Jag skall bli som dagg för Israel,

och han skall blomstra som en lilja,

slå rot som en poppel

7 och skjuta nya skott.

Hans prakt skall vara som

olivträdets, hans doft som Libanons.

8 De skall åter få bo i hans skugga,

de skall frodas som en trädgård

och blomstra som en vinstock… (Hosea 14:5-9)

Hosea var profet i Israel på 700-talet före Kristus när landet hotades av stormakten Assyrien. Hotet blev snart verklighet och landet ockuperat.

Mitt i detta katastrofala slungar profeten ut sina varningar, sina förbannelser och sina maningar till omvändelse. Sen avslutas hans tal med ovanstående lyckoprofetia. Det är som vore det en annan man som talade. Allt är vänt i sin motsats.

Men så är inte fallet. Till det för den bibliska trostraditionen typiska hör tanken på hoppet som inte låter sig utsläckas. På något sätt spirar bakom allt, om än undanskymt, ett hopp. Detta hopp är klätt i tidens föreställningsdräkt och tecknas utifrån tidens bilder av den ideala verkligheten. I texten ovan är lyckotillståndet klädd i naturens klädedräkt på ett sätt som många av oss känner oss hemma med. Jag skulle inte bli förvånad om textavsnitttet ovan någon gång dyker upp i dagens dikt i samband med tolvslaget i radions P 1.

Mitt i förmaningar, varningar och förbannelser dyker alltså hoppet i slutändan upp hos profeten Hosea. Frågan är om detta hopp någonsin kunde förverkligas på det sätt som texten förespeglar. Om det vet vi inget. Vi vet bara att Assyriens belägringar av Israel inte varade för evigt, men också att på den assyriska belägringen en ny följde några hundra år senare i och med den babyloniska fångenskapen. Och till den babyloniska fångenskapen hörde nya löftesord, nu genom profeten Jesaja i dennes förkunnelse om Herrens lidande tjänare. Slutligen, åtminstone utifrån ett kristet perspektiv, följde Jesus uppträdane med nya doms- och löftesord som fullbordades i och med  korsdramat. Och i och med detta följer frågan om hur det var med de doms- och löftesord som Jesus förmedlade. Har dessa förverkligats?

Vem är väl jag att kunna svara på dessa frågor. Ett vet jag dock och det är att hoppet är ett bärande element i den trostradition som fick sin höjdpunkt i och med Jesu framträdande. Det är ett förunderligt hopp. Detta hopp tycks vara särskilt livaktigt i svåra situationer och i svåra avgöranden. Det är ett hopp som inte blundar för verkligheten, men aldrig låter sig nöja med denna verklighet. Den som hoppas  tror på något bortom det som sker, bortom t o m den slutliga katastrofen. Det är som levde det nya, det fullkomliga, det himmelska, redan här, visserligen dolt, men ändå fullt tydligt.

Slutligen, och det vet jag bestämt, drömmar lik den som Hosea ovan förvandlade till skön poesi, är nödvändiga. Att drömma är för en människa ett måste, det är en del av hennes existens. Att drömma, fantisera, hoppas och sedan inte vara rädd för att låta dessa drömmar konfronteras av verkligheten för att sedan låta sig omvandlas till något nytt i denna konfrontation, är en förutsättning för livet.

Jag vet inte om någonsin Hosea förstod detta. Dock tror jag mig veta att denne genom sina ord var indragen i denna verklighet där dröm och verklighet möts och liv skapas.