Bibelstudium i Vivalla den 25 maj 2022

Detta skriver jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni skall veta att ni har evigt liv. ¹⁴Och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. ¹⁵Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om. (1 Joh 5:13 f)

Johannesbrevets författare, vem han nu var, hade sitt att kämpa med. Han skulle hålla samman kristna som hotades av splittring och inte vilken splittring som helst. Själva centrum var hotat, Jesustron. Ur denna kamp springer maningar fram som i sin tur blottar den tro som författaren är förankrad i.

Mycket i detta kan vi sentida kristna ta till oss. I detta textavsnitt alldeles särskilt två ting, dels dennes syn på evigt liv, dels hans syn på bönen. Det betyder inte att vi skall låta författarens problematik bli vår så att strikt efterföljelse av hans ord blir det rätta, allt annat uttryck för ogudaktighet. Det är författarens intentioner vi är ute efter. Det är i dessa värdet för oss ligger.

Evigt liv är det ena. Enligt författaren till Johannesbrevet är detta eviga liv något som den kristne äger i sin egenskap av kristen. Detta eviga liv är för denne inte enbart något som hör framtiden till utan också nuet. Överfört på vår verklighet står detta eviga liv för det absoluta i våra liv, vårt  fäste i det eviga som är Gud. Förbindelsen med denne Gud är i sin tur, som  författaren av Johannesbrevet uttrycker det, förankrad i tron på ”Guds sons namn”. För oss nutida kristna betyder det att vi satt vår tilltro till Jesus och det Jesus sade, gjorde och stod för. Men inte bara så. Ofelbart leder oss vår Jesustro till korset. Vid korset öppnas himlen för oss kristna. När vi lever i  och av korsets försoning är evigheten öppen för oss.

Därefter till det andra, bönen, bön efter Guds vilja. Bön efter Guds vilja är kopplad till det eviga liv som den kristne i sin tro på Jesus äger. Med den tron levande inom mig, d v s i förlitan på korsets försoning blir bönhörelsen förvandlad från underverk till självklarhet. Bön och bönhörelse blir två delar av samma sak. Så enligt Johannesbrevets författare.

Men sedan kommer den kalla verkligheten. För Johannesbrevets författare i form av dennes strid för den kristna trons överlevnad i en tid av andlig splittring, en splittring ända in i de kristnas hjärterot. Jesustron hade blivit ifrågasatt av delar av församlingen. Och bland de kvarvarande var tron  långt ifrån alltid lika helhjärtad som Johannesbrevets författare räknat med. Så det blev si och så med den utlovade bönhörelsen. Det kan man förstå om man begrundat  1 Johannesbrevet i  sin helhet.

Och för oss här och nu blir det ofta inte annorlunda. Den tro som vi kristna målar upp stöter på verklighetens villkor och blir  då inte bara ifrågasatt utan även tilltufsad och förvirrad. Det blev ju  aldrig som vi tänkt oss det. Ständigt tvingas vi tänka om och söka nya vägar för att komma rätt.

Vad som än då än händer får  bara  det inte ske att jag släpper taget om korset. Har nämligen detta skett  kan tron dra i väg åt vilket håll som helst och tron något vi kan ha eller mista.