Bibelstudium i Vivalla den 8 juni 2022

De liknar hästar, som stridshästar spränger de fram.

De rasslar som stridsvagnar när de far fram över bergstopparna,

som eld då den dånar i halmen, som en krigshär ordnad till strid.

Folken darrar inför dem, alla ansikten vitnar.

Som kämpar störtar de framåt, som krigare stormar de muren.

Var och en går sin egen väg rakt fram, viker inte från sin bana.

Ingen tränger den andre, var och en följer sin egen väg.

Ja de löper genom pilregnet utan att bryta ledet.

De stormar staden de klättrar över muren, de tränger in i husen,

tar sig in i husen, tar sig in genom fönstren som tjuvar.

Jorden bävar inför dem och himlen skälver. (Joel 2:4-10)

Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. (Joel 2:28-29)

Orden ovan är hämtade från profeten Joel. Ingen vet när och i vilket sammanhang denna profetbok tillkommit. Texten själv får ge svaren.

Här är bakgrunden en gräshoppsinvasion av apokalyptiska dimensioner. För profeten ter den sig som en invasion av en oövervinnelig stormakt. Allt föröder den, ingen undkommer den oövervinneliga fienden. Jord och himmel skälver.

Men en ny tid skall komma, profeterar Joel, andens tid, då allt framstår förnyat. I denna andens förnyelsetid upphör skillnaderna mellan oss människor. Alla blir uppfyllda av anden, alla profeterar inför den Herrens dag som är i annalkande, den Herrens dag då den slutliga rättvisan skall skipas.

Så långt Joel. Nu till den sanning som ligger bakom dessa ord. Förvisso var gräshoppsinvasionen ett faktum. Och nog kan denna fruktansvärda landsplåga liknas vid en invasion av en oövervinnelig fientlig armé. Och nog är det som här beskrivs en realistisk återgivning av det som oupphörligen sker ibland oss och nu sist i invasionen av Ukraina.

Detta behöver vi inte tro på, det vet vi. Katastrofer tycks tillhöra livets villkor.

Det andra däremot, orden om den ande som skall utgjutas över alla, är trosord, sånt som ännu inte förverkligats men som vi som människor hoppas på.

Det ena lika nödvändigt som det andra. Vi kan inte blunda för fakta, men vi kan lika lite stänga oss ute från att hoppas och tro. I själva verket går det inte att leva fullvärdigt utan att bäras å ena sidan av realism å den andra av hopp. Och hopp är ett annat uttryck för tro. Där hoppet släcks, släcks också livet. Vi blir levande döda.

Mycket är att säga om denna tro, detta hopp. Men det jag vill säga är att jag inget högre önskar än att vi som kallar oss kristna blir uppfyllda av just det hopp som profeten beskriver. Med det hoppet levande inom oss förenas vi som människor, ingen står vare sig över eller under den andra. Slaven har samma ande som sin Herre och de båda förenas i samma hopp. Det betyder att slavskapet redan här rinner av den förslavade och överhetsanspråken rinner av den mäktige.

Dessutom är det min bön att detta inte bara skall ske här och nu men  att det nya skall inledas i den kristna församlingen. Med andra ord får det ta sin början med dig och mig.

Detta betyder inte att katastroferna, vare sig gräshoppsinvasioner eller  anfallskrig kommer att upphöra. Men det betyder att vi kan möta det onda, i vilken form det än kommer, på ett bättre sätt än annars. Lösningen däremot, förklaringen till allt det onda och uppgörelsen med det, får anstå. När vi skipar rätt blir alltid våra lösningar preliminära, här hjälper inte ens de högsta av domstolar. Här förlitar vi oss som profeten Joel på Herrens dag.