Bibelstudium i Vivalla den 15 juni 2022

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom 11:33-36)

Å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Ständigt detta möte mellan det ena och det andra, ständigt denna kamp om vem av de båda som skall avgå med segern.

Bland dem som levde i denna spänning mellan hjärta och verklighet var Paulus. Hjärtat, det var för honom Kristus och den förnyelse  livet i tro innebar. Och den konkreta verklighet han såg framför sig var att Israel Guds egendomsfolk skulle omvända sig till Kristus.

Men så blev det  inte och Paulus fick använda hela sin bibelkunskap för att förklara varför så inte skedde. Om det kan vi läsa i kapitlen 9-11 i Romarbrevet.

Det vore Paulus fjärran att mena att det var något som inte stämde, att Kristi  frälsningsgärning  inte överensstämde med Guds ord eller att Guds ord i något stycke skulle vara  bristfälligt. Tvärtom stärker honom den bristande överensstämmelsen mellan tro och verklighet att ytterligare prisa Gud. Gud är, utbrister han i dagens text, större i sin rikedom, visdom och kunskap än han kunnat ana. Och han sporras därigenom att utifrån nya förutsättningar försöka tolka Guds vilja i de heliga skrifterna. 

Själv befinner jag mig i motsvarande läge. Jag har till fullo uppfattat sanningen i Paulus ord om rättfärdiggörelsen genom tron. Jag inser att Kristi försoning måste vara utgångspunkt för alla slag av förnyelse. Samtidigt ger jag liksom Paulus inte upp utväljelsetanken, detta om ett utvalt folk som skall gå före i kampen för försoningens seger.

Jag är inte paulinsk i den meningen att jag förbinder löftesfolket med just Israel. För mig har Kristus själv sprängt den tanken. För mig är löftesfolket de till Kristus överlåtna, dem som givit sig själva till att vara hans tjänare i kampen för försoningens seger.

Det är vi som skall gå före i kampen för upprättelse. Men det har ju i långa stycken inte blivit så. Människor med andra förtecken än mina träder fram och intar den plats som jag trott var ägnad åt mig och de mina.

Och jag själv och de mina har glömt själva grundvalen för att allt liv är å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Vi har glömt  detta möte mellan det ena och det andra, denna ständiga kamp om vem av de båda som skall avgå med segern. Den konkreta verkligheten har alltför ofta segrat över hjärtats tro och med den segern har följt  ny syn på hjärtats övertygelse.

Det har gått så långt i den riktnigen att den kristna församlingen mer präglats av sin struktur än av sitt hjärta.

Det är lätt hänt  att i detta läge förtvivla och släppa taget, att glömma vår gudsförtröstan för annat som kommit i dess väg. För min del har detta ofta lett tll att jag frestats att ge upp min iver  att hämta näring ur Guds ord. Detta när jag som Paulus med Ordet för ögonen borde utbrista: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.