Bibelstudium i Vivalla den 22 juni 2022
Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara 5räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. 6Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, 7för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.
(Paulus brev till Titus kap 3:4-7)
Ovan en ”stelnad” och samtidigt grundläggande formulering, en av många i Nya testamentet, som stått sig genom kristendomens hela historia och som fortfarande är lika giltig som den var då. Förenklat är textens budskap: I Kristus, får vi genom dopet och tron del av anden och med anden ett nytt liv och hopp om evigt liv. Allt är nåd och gåva. Att vara kristen är att ta vara på det man fått, inte skapa eget.
En ”stelnad” formulering påstod jag, varför stelnad? Därför att texten ovan kan sättas in i de mest skilda sammanhang och på alla håll och kanter passa lika bra som i Titutsbrevet.
Ja, kanske bättre än på Kreta där Titus stod i ledningen för församlingsbyggandet. Läser man nämligen hela brevet, det är bara på några sidor, finner man långt ifrån ideala förhållanden. Gudlösheten verkar ha varit lika utbredd där som hos oss och klasskillnaderna om möjligt ännu större än vad vi är vana vid. Guds bästa barn var man sannerligen inte. Man drack, talade illa om varandra, var otrogna och upprätthöll en över- och underordning som skulle vara omöjlig i våra sammanhang.
Så när det i texten ovan står om den förnyelse som dopet och tron påstås innebära står det inte för ett konstaterande av faktum. Textordet vittnar istället om den potential som förbindelsen med Kristus innebär. Textens konstaterande är i själva verket en maning att leva i det som man i Kristus redan äger.
I detta har vi kristendomens hela hemlighet. När vi har blicken riktad mot Kristus, är uppfyllda av hängivenhet till honom, förverkligas det vi som en möjlighet redan äger. Och det utan att vi själva noterar att vi företagit oss något utöver det vanliga. Det är ju under påverkan av Kristus det skett. Att notera egen godhet som något för sig är i själva verket ett avsteg. Av nåd har då blivit förtjänst.
Att vara kristen blir mot den bakgrunden att ta vara på det jag i Kristus äger. Varje gång jag glömmer det innebär att jag är tillbaka på ruta ett, dvs där jag befann mig innan mötet med Kristus.
Hela Titusbrevet vittnar om att ruta ett var normaltillståndet i de församlingar Titus ansvarade för. Själv har jag studerat den trons förnyelse som 1800-talsväckelsen i Sverige innebar. Även där blev det snart nog återgång till ruta ett i de av väckelsen livade församlingsbildningarna.
Titusbrevet påstås vara ett brev skrivet av Paulus. Allt talar däremot, både brevets språk och brevets innehåll. Det är en efterskrift författad för att stärka de kristna grundvalarna. Tack och lov för att brevet trots det togs med i kanon som ett äkta paulusbrev. Därigenom fick vi möjlighet att närma ta del i förhållandena i de kristna församlingarna under tidig kristen tid. Och som en följd av det har vi fått upp ögonen för att läsa kristna kärnord som texten ovan på ett mera realistiskt sätt. Det som i texten ovan framstår som fakta blir till möjligheter, möjligheter i tron på Kristus.