Bibelstudium i Vivalla den 29 juni 2022

Utdrag ur Paulus tal i Antiochia i Pisidien i vilket tal Paulus i synagogan aktualiserar och förnyar den judiska berättelsetraditionen genom att till denna foga Johannes döparens framträdande som fullbordas i en beskrivning av Jesu frälsningsgärning.

Det är bland hans (Davids) efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, ²⁴vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. ²⁵Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’  (Apostlagärningarna kap 13:23 ff)

När Paulus talar till judarna i synagogan i Antiochia i Pisidien aktualiserar han den judiska tros- och berättelsetraditionen. Detta var i och för sig inget uppseendeväckande. Uttalat eller outtalat skedde detta alltid när judarna i staden mötte upp i sin synagoga. Det nya var att Paulus byggde på denna tradition genom att till denna foga Johannes döparens framträdande och framför allt Jesu frälsningsgärning. Hela talet återfinns i Apostlagärningarna 13. Texten ovan är ett utdrag där Johannes döparens profetia om den kommande Messias återges.

Tros- och berättelsetraditioner som företeelse må förefalla oss främmande. Ändå kan man svårligen leva dem förutan. Det tillhör själva livsluften för en människa att känna sig stå i ett sammanhang, höra samman med någon eller något som man kan stötta sig mot och stärkas av. Det är i det sammanhanget tros- och berättelsetraditioner av skilda slag står.

Skulle någon av mina läsare göra sig mödan att slå upp i Apostlagärningarna och läsa hela Paulus tal, skulle jag inte förundra mig om talet delvis stötte er för pannan. Där talas om Israel som ett utvalt folk som hade Gud med sig bl a när de intog det land som Gud utvalt åt dem. Vägen dit gick via utrotande av ”sju folk i Kanaan” (Apg 13:19) läser vi.

För de flesta av oss är detta tal stötande. Varför? Därför att i den trostradition som är vår kallas sånt folkmord och är som företeelse något avskyvärt.

Vår avsky är ett bland många tecken på att vi står i ett sammanhang, med mitt språk i en trostradion, och att denna trostradition inte är identisk med den på judisk grund vilande som Paulus refererar i Apg 13.

Nu kan man som kristen säga vad man vill  om den  judiska trostraditionen. Som kristna är vi ändå via Kristus beroende av den. Och till den trostraditionen hör uppenbarligen också folkmord.

Nu är det troligen så  att vi blundar för talet om att intagandet av Kanaans land kostade att sju folk raderades ut. Det väsentliga är ju ändå något annat. Men blundar vi är det fara värt att vi har hanterat den trostradition som vi gjort till vår  på ett icke nöjaktigt sätt. Det som var menat som stöd har blivit något vi äger och förstår på sätt som passar oss bäst.

Det är nämligen med trostraditioner så att de innehåller tre steg, det första handlar om att ta emot, det andra att ta vara på, det tredje att föra vidare.

 Och det är på det tredje steget det mesta hänger. Stannar vi upp i att vi äger allt i Kristus stelnar vi snart till och av passion blir läror och fasta åsikter. Dessa åter kan vi i stort sett hantera som det passar oss bäst

I det tredje steget finns det däremot  inte längre några självklarheter. Här prövar vi oss fram i förlitande på en levande Kristus som står vid vår sida. Här i det tredje steget är kärleken levande, men också avskyn. Inte minst avskyn över att det kostade livet på sju folk för att erövra det utlovade landet. Det var sju folk för mycket. Det säger mig den levande Kristus och förhoppningsvis också dennes profet, Johannes döparen.