Bibelstudium i Vivalla den 13 juli 2022

I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. (Rom 14:14)

Tänk att man skall behöva gå ända till slutet av det religiöst mättade Romarbrevet för att fatta vad tro egentligen är. Här, när Paulus förmanar enkelt funtade och många gånger obildade  kristna,  får jag lära mig att tro hör samman med funktion. Inget är i kristen mening värt att kallas tro som inte är kopplat till en funktion.

Så förstådd är tro något allmänt. Reagerar gör vi ju alla, reagerar på något som endera faller oss i smaken eller något vi vänder oss emot. Att vi reagerar visar att vi har en inre hållning till något. Och att ha en inre hållning som betyder något för oss  är ett annat uttryck för tro.

Nyckeln till en människas tro hittar du därför när du funnit ut  hur hon reagerar på ting som betyder något för henne. Bakom reaktionen hittar du sinnelaget, hållningen, tron.

Med detta sätt att förhålla sig till tron som företeelse blir naturligtvis talet om tron som en privatsak nonsens och att behöva stå ut med detta tal ett lidande. Detta lidande är för min del en konstant plåga i mitt möte med andra människor.

Men i textordet ovan handlar det om en specifik tro, tron på herren Jesus. Att bakom denna tro kan rymmas de mest olikartade föreställningar står klart när man läser Paulus. Vissa kristna i Rom hade hakat upp sig på vad en kristen får äta. Det fanns mat som ansågs ren men också mat som betraktades som oren. Tron på Jesus tog sig följaktligen för vissa uttryck i att man åt visst, avstod från annat. För andra, bland dem Paulus, hängde tron inte på mat. Den tog sig i stället uttryck i ”rättfärdighet och frid i den heliga anden” står det i Rom 14:17.

Och jag som hämtat en hel del av min kristna övertygelse från den äldre Paulus (Romarbrevet, 1 o 2 Korintierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, 1 Tessalonikerbrevet) applåderar här. För kristen tro, som jag förstår den, är kristustro. Gudstron greppar vi inte utan att i botten för denna vara buren av  kristustro. Och  denna i sin tur tar sig uttryck bestämda prioriteringar.

Och i dessa prioriteringar är för Paulus varken mat eller dryck det avgörande. Inte heller och det blir mitt eget tillägg, vilken kyrkotradtion man tillhör, eller de bruk som bär upp tillhörigheten till en viss kyrka eller en viss trosåskådning.

Visserligen gnisslar det här för mig när jag läser fortsättningen. I sin iver att hålla de kristna i Rom samman påstod Paulus att  det jag i tydlighetens syfte kallar ”matfantaster” och ”kyrkoårskristna”  visst kunde vara fullvärdiga kristna. Huvudsaken att Gud blev ärad i deras iver att äta rätt eller göra skillnad på dagar. (Läs första delen av Rom 14 om du inte förstår vad jag menar).

Det gnisslar eftersom jag har svårt att föreställa mig något förutom Kristus som kan föra mig personligen till Gud. Allt som kommer emellan stör för min del ut det enda nödvändiga. Det påstår för den delen även Paulus och då tydligast i Galaterbrevet.