Bibelstudium i Vivalla den 20 juli 2022

När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: »Vem säger människorna att Människosonen är?« ¹⁴De svarade: »Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.« – ¹⁵»Och ni«, frågade han, »vem säger ni att jag är?« ¹⁶Simon Petrus svarade: »Du är Messias, den levande Gudens son.« ¹⁷Då sade Jesus till honom: »Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. (Matteus 16:13-17)

För mig är texten ovan viktig, närmast livsviktig. Mindre viktig därför att den föregriper aposteln Petrus ledarskap i de första kristna församlingarna. Ännu mindre viktig därför att katolikerna med visst fog anför texten ovan som argument för sin ledarroll i kristenheten. I sin mytbildning var Petrus katolikernas förste biskop och påvarna aposteln Petrus arvtagare.

För mig är det Petrus bekännelse ”Du är Messias, den levande Gudens son” som tar tag i mig. För mig är sanningen den att jag lik Jakob brottas med Gud (1 Mos 32:24). Den brottningen kunde jag väl stå ut med om den var tillfällig. Men det är den inte. Den tär ständigt på mig.Det är som tar den varje morgon ny fart när vittnesbörden om ond bråd död hopar sig.

Det är inte så att jag tvivlar på Gud. Livets under är för mig argument nog för att inse att livets själva grund inte är slump och tillfälligheter utan beror på något som vi valt att kalla Gud. Vad som däremot plågar mig är att kaos, slump och tillfälligheter inte kan föras undan när vi talar om Gud. Gud blir för mig med den insikten ett annat namn för den obönhörlige. Nog vet jag att detta inte är hela sanningen. Nog kan också jag förbinda Gud med harmoni, samhörighet och skönhet. Men det rådande kaoset, de infallande tillfälligheterna hindrar mig från att av hjärtat kunna tillbedja Gud.

Jag behöver hjälp. Och den hjälpen består mig aposteln Petrus med i sin bekännelse till Jesus ”Du är Messias, den levande Gudens son”.

Dessa ord tränger in i min bekännelse till Gud och vidgar min vision av Gud. När Gud känns igen i Jesus blir Gud den Gud  mer än annat uppenbarar sig i korsets katastrof. Gud finns där även om  inte ens Jesus själv såg det. Varför skulle denne annars i sin övergivenhet ropa: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.” (Markus 15:34)

Med Jesus för ögonen vågar jag tro att Gud finns till och med i den yttersta övergivenhet. Så speciell blir min tro att jag just i egen och andras övergivenhet tror mig komma Gud särskilt nära. 

Framför att söka mig till lyckans boningar och framgångens lyckliga ögonblick vågar jag befinna mig bland de övergivna och där tro mig finna Gud.

Med bekännelsen till Jesus blir min bild av Gud sprängd, inte så att jag blir kvitt mitt malande tvivel som har sin grund i att Gud låter sådant ske som inte får ske. Det får jag leva med. Men jag ser också att ett stråk av Gud finns även i olyckan. Och detta stråk av Gud är så tydligt framträdande och så attraherande att jag inte får ro i min själ om jag inte söker mig dit.

Detta sagt till mig personligen men också till den kyrka jag lever och verkar i. Denna kyrka hotas av sotdöden  om hon tror att Gud enbart finns i framgången och bland de lyckligt lottade. Det visar all erfarenhet. Däremot lever hon när hennes kraft läggs på de drabbade.

Slutligen, den kyrka jag vill leva i må ha brister, den må t o m ha missat att ta hänsyn till Petrus av Jesus påbjudna ledarskap. Vad hon däremot inte får missa är Petrus bekännelse. ”Du är Messias den levande  Gudens son”. F a inte  att denne Messias kom sin Gud allra närmast när han i sin dödsångest  trodde sig vara övergiven av Gud.