Bibelstudium i Vivalla den 10 aug 2022

Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er – ²²Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. ²³Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. 1 Kor 3:21 ff

Den paulinska brevsamlingen är avslöjande. Här får man veta både vad den kristna tron innebar och hur den tog sig uttryck. Detta inte minst på grund av missförhållandena i de nygrundade församlingarna. Missförhållanden som i stort berodde av att de nyvunna anhängarna till kristen tro som oftast var judar snart  återgick till sina gamla föreställningar, till sina gamla vanor om än klädda med kristna förtecken.

Mot dessa återfall krigar Paulus inte minst i det tredje kapitlet av 1 Korinthierbrevet. Och han gör det med kraft eftersom han vet vad kristen tro till sitt  väsen är. Han vet att tro står för tillhörighet. En kristens själva kännetecken är tillhörigheten till Kristus.

Tron har därigenom för den kristne förvandlats från krav till gåva. Guds ord blir inget den kristne skall hålla sig till för att behaga Gud,  istället något hon fått och får ta del av för att kunna leva. Att tro blir för att uttrycka det poetiskt att svepas med av en gudsvind i livets riktning. Det är som att ha del i allt, eller som Paulus säger ”hela världen, liv och död, nutid och framtid”.

Men lagen då, hur uppfattas den? Som människans svar på livets gåva, eller i det enskilda fallet som påminnelser om att leva i livets  riktning. Lyder tio Guds bud gör den fromme inte för att visa sig värdig att leva, utan i tacksamhet över att få vara.

Denna inställning, denna tro, kan oegentligt benämnas  delaktighet av en ny natur ( 1Kor 3:4). Oegentligt eftersom den nya naturen inte kan jämföras med en ny själsförmögenhet. Tron är istället en ny inställning eller om man så vill nya ögon. Med nya ögon ser den kristne på sig själv och på sin omgivning. Vad är det då hon ser? Med Paulus ser hon att hon tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. (Inom parentes en oöverträffad trosbekännelse som står sig tiderna igenom)

Mot detta stod allvarliga missförhållanden i de kristna församlingarna. Paulus brev, liksom även Apostlagärningarna, vittnar om dessa som alla hade det gemensamt att de nyomvända kristna judarna så sakta hade börjat vända åter till det gamla. Och det gamla var den judiska lagreligionen med sina markörer liksom den mänskliga naturen som ständigt pockade på och ville ha sitt.

För mig är det trösterikt att de första kristna fick behålla sitt kristna namn trots att de så illa förvaltade sin så kallade ”kristna natur.” Det fanns förlåtelse för dem och upprättelse. Det ger mig mod och frimodighet, mod att fortsätta min kamp mot min egen gudlöshet,  frimodighet att utan blygsel dela med mig när det goda för mig går liksom av sig själv.

Innan jag sätter punkt följande två tillägg. Att begreppet tro står för tillhörighet är en öppning  särskilt för oss nutida kristna som har intellektuella spärrar för att avgöra oss för kristen tro. För mig personligen är det direkt avgörande att min kristna identitet beror av  tillhörighet, inte av min egen  mentala och intellektuella förutsättning. Att jag vill tillhöra Kristus, om det råder ingen tvekan,  det kan ingen ta ifrån mig.

Och om orden Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud har jag behov av att  få lägga till följande. För mig  är det befriande att slippa att närmare definiera frågan om Guds förhållande till Kristus. Kristus tillhör Gud, det räcker. Det visste jag för den delen redan innan jag uppmärksammat Paulus ord. F a berikar det min gudstro som skakats och skakas av allt ont som tillåts ske, att få tro att Kristus tillhör Gud. Det betyder dock inte att jag får alla frågor om Gud besvarade.