Bibelstudium i Vivalla den 17 aug 2022

Den gamla och den nya människan

⁴¹⁷Därför besvär jag er för Herrens skull: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomhet, ¹⁸deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan. ¹⁹Utan någon skamkänsla ger de sig hän åt utsvävningar och lever ett alltigenom orent och själviskt liv. ²⁰Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – ²¹såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. 

²²Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. ²³Se till att ni förnyas i ande och förstånd ²⁴och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.

Man behöver inte vara detektiv för att märka att anslaget i Efesierbrevet inte låter sig jämföras med tonen i exempelvis Korinthierbreven. I breven till Korint blottas trons grundvalar. I Efesierbrevet skall grundvalarna försvaras. I Korinthierbreven är talet precist, i Efesierbrevet allmänt. I Korinthierbreven är det Paulus själv som talar, i Efesierbrevet en pauluslärjunge som talar i Paulus namn. Av den anledningen skall Efesierbrevet förstås utifrån Korinthierbreven, inte tvärtom. Detta som ett allvarligt menat råd till alla bibelläsare.

Nu till texten ovan. Eländesskildringen i den första delen av texten behöver inte kopieras vid en nutida tillämpning. Hedningarna behöver inte alltid vara lika orena och själviska som texten ovan målar ut det. Själv skulle jag hellre kalla hedningen den gudlöse. Och den gudlöse när hen renodlar sin gudlöshet är människan som i sin enfald tror sig äga allt inom sig själv. Det betyder i realiteten, om jag inkluderar mig själv i tidens gudlöshet, att jag äger sanningen i den kulturkrets jag själv lever i. Sanningen finns i tidens sanningar, i tidens ideal, i tidens förebilder. Detta får till följd att sanningen ständigt ritas om, ständigt tar sig nya vägar. Det talas om eviga sanningar när sanningen är den att det jag en gång applåderade i nästa generation buas ut som föråldrat, ibland t o m som föraktligt. Allt tycks för den skarpe iakttagaren som lealöst men är det inte. På ett eller annat sätt är det ändå jaget som styr. Samtidigt styrs jaget, men jag märker det inte i min enfald.

Denna form av gudlöshet drabbar oss alla, onda som goda, unga som gamla, kristna som ateister. Den har även drabbat mig som just nu författar detta bibelstudium.

Men det finns alternativ.  Alternativet är den ”sanning som finns hos Jesus”. Det finns i den nya människa som ersätter den gamla människan om jag tar till Efesierbrevets språkbruk. Vad är nu den nya människan och vad kännetecknar henne. Det är bara att läsa innantill ovan så får vi reda på det.

Men får vi egentligen det? Är det inte allmänt tal som Efesierbrevets författare består oss med? Själv menar jag att det just är allmänt tal och att detta allmänna tal behöver preciseras för att vi inte skall gå från den ena villan till det andra.

Min väg är att förstå Efesierbrevets budskap utifrån min förståelse av Paulus i exempelvis Korinthierbreven eller varför inte Paulus brev till romarna. Och här betonas tron som det avgörande för det nya livet. Och tron är tron på Kristus och inte vilken Kristus som helst, utan den Kristus som tog död på den gamla människan genom att offra livet för henne. Och i detta offer ge människan en ny utgångspunkt, livet i den Kristus som dött för oss och som uppstånden lever för den som satt sin tilltro till honom.

Allt på ett enda kort, det är Paulus medicin, allt i tron på att Kristus dött för oss och som uppstånden lever för oss. Om det gamla livet var ett liv i den egna storheten och i den egna möjligheten är det nya livet ett liv i medskjuts. Och den som skjutsar oss in på nya banor är Kristus som formar oss till ett nytt liv.

Men tro inte att det går av sig själv att leva det nya livet. Inte minst detta att det finns mycket gott i att förankra allt i sig själv och i de möjligheter detta skapar hindrar oss från att ta det radikala steget från oss själva till Kristus. Men steget måste tas, inte en gång utan flera. Luther talar om en daglig omvändelse. För utan den medskjuts till ett nytt liv som tron på Kristus innebär finns det inget alternativ till ett liv som ytterst innebär självförgudning. Och självförgudning är aldrig vacker om än en gudlös värld prisar dess skönhet i alla de tonarter.