Bibelstudium i Vivalla den 24 augusti 2022

Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen, kom de till Sinaiöknen. ²De bröt upp från Refidim, och när de hade kommit till Sinaiöknen slog de läger där. Israel slog läger framför berget. ¹⁹³Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: »Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: ⁴Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. ⁵Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – ⁶och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.« (2 Mos 19:1-6)

Bibelordet ovan är centralt. Det är berättat främst för budskapets skull. Vad som historiskt sett ligger bakom är mera tveksamt. Och budskapet är att Israel är förbundets folk. Det är på ett speciellt sätt förbundet med Gud. Trogna detta förbund är de Guds käraste egendom, en förebild för andra folk, utvalda före alla andra.

Kristen teologi i allmänhet försöker hålla armlängds avstånd till allt som hör samman med denna alldeles speciella utvaldhet. Man menar att Jesu framträdande är ett enda stort bevis på att vi alla är lika, att vi alla tillsammans skall stå upp för och hävda allas lika värde, att ingen är förmer än någon annan. De mest radikala på den kanten, särskilt kristna lekmän av idag, ”sågar” tanken på utvaldhet genom att helt enkelt bortse från Gamla testamentet. De låter Nya testamentets Jesus stå på egna ben.

Att praktisera utvaldhet i gammaltestamentlig mening förbehåller man fundamentalisterna, de som tar bibeln på orden men inte förstått innebörden.

Problemet är att Jesus inte kan förstås om man bortser från den religion denne levde i. Dessutom och framför allt att man inte kan bortse från att tanken på utvaldhet följer med in i Nya testamentet. Den finns om än i nya former som en levande föreställning hos Jesus och den är utmärkande för de synsätt som härskade i de första kristna församlingarna.

Lösningen då, vad är den? Avgjort inte att låta dagens text bli en evig sanning. Däremot blir uppgiften att  granska den utvaldhet som Jesus levde i och som han själv praktiserade. Den utvaldheten innebar i korthet en förpliktelse att se sin utvaldhet som en resurs att användas till  att lyfta upp dem som inte förmådde göra det på egen hand. Av gåvan blir en uppgift, en förpliktande uppgift.

Idealt skulle detta sätt att se på utvaldheten  i den nuvarande Palestinakonflikten innebära att det var ett privilegium att bo på Gazaremsan. Och i dagens läge här och nu att det vore envälsignelse att leva i det  land som är miljardärtätast i världen. Det vinner alla på och allra mest de svaga.

Jag vet att detta sätt att se är blåögt. Men visionen kan ingen ta ifrån mig. Den behöver jag dagligen och stundligen. Det jag fått som andra inte äger syftar till att andra får del av vad jag själv har. Med den grundinställningen lär mycket bli annorlunda.

Men hur är det, leder den till höger eller till vänster? Leder den till reformer i den ena eller den andra riktningen i skattelagstiftningen, sociallagstiftningen eller i invandrarfrågan? Dessa frågor behöver jag ständigt ställa mig även om svaren sällan är självklara.

Under inga förhållanden blir resultatet att jag försöker bli kvitt själva  utvaldhetstanken. Denna är djupt förankrad inte enbart i den religiösa föreställningsvärlden utan även i den sekulära. Den är t o m inskriven i de villkor som gäller för att vara människa. Däremot är hanteringen inte självklar.

I Gamla testamentet förstod man utväljelsetanken  på sitt sätt, med Jesus följde ett annat. Inte så att Jesus bröt med de gammaltestamentliga föreställningarna, däremot förnyade han dem.

Och vi som idag bekänner oss till Jesus skall veta att vi är satta att fortsätta det Jesus påbörjade. Hur, ligger i vårt eget avgörande.