Bibelstudium i Vivalla den 31 aug 2022

Bibelstudium i Vivalla den 31 aug 2022

Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. 

Därmed kunde lagens krav uppfyllas i oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Rom 8 2-4)

Tillåt mig att i detta bibelstudium tala övergripande. Jag påstår att kristen tro leder till normalitet men inte är normalitet. Den kristna historien visar detta. T o m en insiktsfull läsning av Nya testamentets brevsamling gör detta klart.

Kapitel 8 i Romarbrevet är i min föreställningsvärld paradexemplet på just detta att trons liv inte är normalitet.

För Paulus sammanfattas allt i Kristus och i dennes död för att upprätta ”en syndfull människa”. Denna upprättelse hade Paulus själv erfarit, en upprättelse som han klär i ord i kapitel 8 i Romarbrevet.

Det han klär i ord är ett självupplevt faktum. Den verkan Kristus gjort på honom var omvälvande. Från ett liv som gick ut på att i kärlek uppfylla Guds lag till ett liv där hade han fått en skjuts framåt.  Laguppfyllnaden liksom tog sin boning i honom. Den blev följden av att den uppståndne genom Anden tagit plats i hans inre och omvandlat  det av Gud krävda till något självklart.

Hur hade detta kunnat ske? Paulus ger sin förklaring i texten ovan där han utifrån sin fariseiska bakgrund klär det otroliga i ord. 

Man behöver förstås inte tala som Paulus för att vara trovärdig. Varje reflekterande kristen åligger det att utifrån sin kunskap och erfarenhet vittna om korsets betydelse. Det är bara grundfaktum som behöver vara likalydande i de olika vittnesbörden, detta att Kristus dog på korset för att upprätta oss. Det betyder att kärlek var det drivande motivet.

Kristen tro är inte normalitet. Romarbrevets åttonde kapitel är ett enda stort exempel på detta faktum. Om normaliteten kan du läsa i kapitlet innan, Romarbrevets sjunde kapitel. Det är normalitet att tvingas kämpa mot ett motsträvigt inre när gott skall tänkas eller utföras. Den normaliteten ger sig till känna vare sig  det är bibel eller lagbok som utkräver det goda av oss.

Men kristen tro i sitt explosiva skede är inte normalitet, är till sitt väsen ett under åstadkommet av den uppståndne, levandegjord som Ande. Och undret är att det goda går av sig själv, det goda har blivit en del av oss.

Det dröjde inte förrän de första kristna, för mig mest tydligt genom att jämföra de tidiga paulusbreven med de senare, förrän normaliteten återinträdde . Av trosexplosionen hade blivit vana och med vanan hade den spontana godheten tvingats vika. 

För de tidiga paulinska församlingarnas del innebar detta i realiteten att dessa sammanslutningar blev varianter på de gamla judiska församlingsbildningarna, men nu med kristet förtecken.

För att ta ytterligare ett exempel bland miljontals andra. I våra närkiska sammanhang innebar det att väckelseglöden från slutet av 1800-talet ersattes av vanans kristendom, om än i modernare kläder än i sockengemenskapens.

Varför påminna om detta? Dels för att det i sig är värdefull kunskap men dels också för att vi skall vara vaksamma just i det skede när kristen trosutövning påtagligt ändrar form och innehåll, när ett skede av explosivitet börjar ta form.

Om det nya vilar på grunden att tändvätskan är den Kristus som dog för att upprätta ”syndfulla människor” och att det explosiva innebär en skjuts in i ett förnyat sätt att vara,  då skall vi ställa oss bakom det nya.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s