Bibelstudium i Vivalla den 12 okt 2022

2Så säger Herren:

Det folk som undkom svärdet

fann nåd i öknen.

Israel var på vandring för att finna ro,

3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem.

Med evig kärlek älskar jag dig,

därför har jag så länge visat dig godhet.

4Än en gång skall jag låta dig blomstra,

ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen.

5Än en gång skall du plantera vingårdar

på Samariens höjder,

och de som planterar skall själva skörda frukten.

6Ja, det kommer en dag

då väktarna skall ropa från Efraims berg:

Kom, låt oss vandra upp till Sion,

till Herren, vår Gud! (Jeremia 31:2-6)

Texten ett löftesord till Israel, detta i en profetia av Jeremia till ett folk som hotades av undergång. En invasion av stormakten Babylon tycktes oundviklig och var snart ett faktum. Allt förutsett av Jeremia som såg invasionen som ett svar på att Israel glömt sin Gud.

Katastrofen inträffade också. Den drabbade både profeten själv och Israel. Och löftet i profetorden infriades så till vida att det krossade Israel återupprättades. Detta efter ett sjuttioårigt försök från stormakten Babylon att utplåna Israels identitet som ett eget folk genom erövring och deporteringar. Men det i texten ovan utlovade idealtillståndet uteblev. Israel blev aldrig det jordiska himmelrike som profeten såg för sin inre blick.

Men det har skett att vi som bekänner oss till Kristus har gjort denna text, liksom för den delen hela Gamla testamentet, till något som berör också oss. Vi läser löftesorden med Kristus för ögonen och med Kristus för ögonen förstår vi dess löften.

För oss får löftesorden ovan belysa ett hopp som inte släcks trots att allt talar för att det är just släckt. Det var inte släckt för Israel som levde i förtryck i Egypten (v 2 ovan), inte heller för Israel(v 3-6), inte heller för Jesus på korset och inte för oss som satt vårt hopp till Kristus.

Ett till synes orealistiskt och ologiskt hopp är ett av den kristna trons allra tydligaste kännetecken. Hoppet är en del av vår tro. Triaden tro, hopp och kärlek är tre begrepp som går in i varandra och tillsammans står för det som heter tro. Hoppet är alltså en oundviklig  ingrediens i vår kristna tro.

Detta hopp har idag sin plats i en tillvaro som hotas av ett krig i Ukraina  som kan utvecklas till en global katastrof. Det har också sin plats i en tillvaro vars obönhörlighet och slumpmässighet skrämmer. Och hoppet hör också hemma i våra liv, där ålderdom och död oundvikligen drabbar oss alla.

Ni som har lärt känna mig och mina inlägg på nätet vet att jag inte förbehåller tron till oss kristna. Det går inte att leva utan en inre föreställningsvärld som styr våra liv. Och vad är en inre föreställningsvärld om inte tro. 

Men trons innehåll skiljer oss åt. För oss kristna tillhör ett till synes orealistiskt och ologiskt hopp något som kännetecknar oss och gör att vi skiljer ut oss.

Hur odla detta hopp när mänskligt att döma inget hopp finns? Det är den fråga jag som kristen ställer mig. Att hoppet inte får inkräkta på min realism har jag klart för mig. Då hamnar jag obönhörligen utanför. En drömvärld utan anknytning till verkligheten är inget för mig. Fullt ut håller det inte heller att förankra mitt hopp i dagens profetia. För mig återstår inget annat än att förankra mitt hopp i tron på Kristus vars liv ändade på ett kors.