Bibelstudium i Vivalla den 2 nov 2022

1Håll broderskärleken levande. 2Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. 3Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp. (Hebr 13:1-3)

Textorden inleder avslutningskapitlet i Hebreerbrevet. Detta kapitel har sin motsvarighet i den paulinska brevens hustavlor.

Så mycket skall sägas om Hebreerbrevet att det närmast är  en uppbyggelseskrift. Något egentligt brev med tydlig mottagare  är det inte. Vidare att det s k brevet har två ledmotiv. Det första är att framhäva Jesu enastående betydelse utifrån hans unika betydelse som Guds son. Det andra att denne Jesus har renat oss människor från synden (kap 5-10). Bakom och i  Jesu korslidande utspelade sig ett kosmiskt drama, förkunnar författaren, där Jesus som en himmelsk överstepräst sonade folkets synder.

Två skeenden försiggick alltså samtidigt i författarens föreställningsvärld. Parallellt  med korsfästelsen och som en del av denna offrade sig Jesus som den sanne översteprästen i det himmelska templet och sonade därmed världens skuld.

Genom denna dubbelexponering vittnade den anonyme författaren till Hebreerbrevet om sin tro på att verkligheten är mer än det man kan se och ta på. F a att Jesu död på Golgata står för mer än vad en vittnesskildring kan beskriva.

Ni som regelbundet läser mig vet att jag genomgående och i alla de sammanhang påminner om tillvarons dubbelhet. Jag skiljer på tänkt, trodd och föreställd sanning och ställer denna vid sidan av  uppenbar sanning. Vidare att jag betonar att livet inte fungerar utan att samspelet mellan det föreställda och det yttre samverkar och inbördes korrigerar varandra.

Besläktat med detta är Hebreerbrevets tänkta och trodda  sanning att korsfästelsen var något mer än vad det syntes vara.  Och som det är med mina tänkta, trodda och föreställda sanningar måste det också vara med Hebreerbrevets sanningar.  Den anonyme författarens vision måste utsättas för erfarenhetens prövning. Och detta skall inte ske en gång utan fortlöpande. 

Dagligen får jag ställa frågan: Är verkligen Jesu död en försoning och i så fall, hur tar detta sig uttryck för mig? Dagligen får jag också erfara om tron på försoningen bär eller brister.

Detta märkliga samspel mellan det yttre och det inre kommer också till uttryck i dagens text. Här handlar det inte primärt om Jesu försoning. 

Å ena sidan har vi här det påtagliga. Nu uttryckt som broderskärlek,  i sammanhanget de kristnas inbördes omsorg om varandra i samtidens  förföljelsetider. 

De utsatta kristna skall inte bara ägnas en kärlekens tanke, manar författaren.  Misshandeln mot fängslade trossyskon är som misshandel av era själva, påminner denne.

Å andra sidan den tänkta verkligheten, trons verklighet. Denna räknar med mer än det vi kan se och ta på. I Hebreerbrevet ledde detta till  tron på änglar. Den gästfrie hade änglar till gäster, står det.

Änglar till gäster. Också detta låter sig prövas.  För egen del kan jag inte vittna om änglar, däremot om  en okänd  beskyddande hand över mitt huvud när livet har blivit mig för svårt.