Bibelstudium i Vivalla den 7 dec 2022

5Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! 6Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte? 7Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? 8Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp! 9Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. 10De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. 11Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. 12Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. 13Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. 14Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår. Psalt 85:5-14

Låt mig först återge vad Helmer Ringgren skriver i sin Psaltarkommentar till denna psalm.

Det är ingen tvekan om att psalmen är en nationell klagopsalm. Den börjar med en återblick av Guds tidigare välgärningar, vv 2-4, fortsätter med klagan och bön, vv 5-8, och avslutas med ett gudomligt budskap, tydligen framfört av en kultprofet, vv 9-14 (Helmer Ringgren, Psaltaren 42-89 (1994)

Sällan har jag känt mig så ett med en professionell uttolkare av bibeln som här. Uppenbart är det som Helmer Ringgren ovan påstår. Det börjar med verkligheten och den är i det här fallet desperat. Det är som vilade Guds vrede över sitt folk. Allt går dem emot. Olyckorna hopar sig. Meningslösheten grinar dem i ansiktet.

Men sen vänder det, inte i verkligheten utan i tanken. Det vänder i orden av en profet som ser något annat än elände. Han uttrycker detta  i formuleringar som komme de från himlen.

Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra, trofasthet spirar ur jorden. Och det är Herren som ger allt detta goda, en Herre där rättvisan går framför honom och fred och välgång följer i hans spår.

Varje enskild formulering som jag här citerat tecknar en fullkomning som vi kan omfatta med vår längtan,  men som samtidigt ter sig omöjlig att få se förverkligad här och nu.

Är inte denne anonyme profet också en röst i vår kristna samtid, frågar jag mig. Uttrycker han inte vår tids vision av den sanna verkligheten, eller med mitt uttryck, vår tids kristna ”tankesanning.”

I den ”tankesanningen” heter profetens Herre (v 13) Kristus. På Kristi försonings grund spirar allt gott fram, drömmer vi i våra predikningar och i våra andliga samtal. Allt gott ger oss vår Herre Kristus.

Men vittnesbörden om hur detta goda förverkligas är klena. Små glimtar ser vi, men inte mycket mer. Ändå fortsätter vi att teckna den fullkomnade verkligheten. Men som i psalmen ovan är det vi säger, det vi tänker, ja alla våra kristna tankesanningar mer hopp än verklighet.

Ändå fortsätter vi att i vårt inre forma en drömd verklighet som ofta bryskt motsägs av den verklighet som vi ser framför oss.

Skall vi då fortsätta att förkunna det vi tror men inte ser? Ja därför att det vi tror motsvarar något faktiskt fullkomligt. Dessutom är det vårt hopp att det en dag också skall bli verklighet. I tron på vår Herre Jesus Kristus vågar vi tro det.