Bibelstudium i Vivalla den 14 dec 2022

Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Gal 3:24 f 

Lag och tro i biblisk mening hör naturligen samman. Lydnad för den av Gud uppsatta lagen kan ses som sprungen ur människans tacksamhet över livets gåva. (Eller specifikt i Gamla testamentet; Israels tacksamhet över att vara det av Gud utvalda folket) Man skulle också kunna säga att  laglydnad är svar på tal. I tacksamhet, tro och förtröstan lyder människan de av Gud uppsatta reglerna för mänsklig samlevnad. 

Men sen kommer Paulus och drar isär det som naturligen hör samman. Lagen är visserligen fortfarande helig (Rom 7:12). Ändå detroniseras den. Paulus gör lagen till en övervakare över rätt och rättfärdighet fram till Jesu ankomst. Därefter får den träda tillbaka. Allt görs beroende av tron på Kristus. I och med Kristus behöver vi inte längre någon övervakare. I tron på Kristus har vi allt. 

Lagen blir för den troende lik påminnelser vid sidan om i det fallet att vi skulle glömma oss. Lagen följer nämligen av tron, laguppfyllelse blir trons rätta uttryck.

(Observera att jag här följer bibel 2000 som säger att lagen gäller tills Kristus kom, inte 1917 års översättning som låter lagen vara en uppfostrare till Kristus. Jag gör det dels av språkliga skäl, dels  därför att tolkningen i bibel 2000 av Gal 3:24 f svarar mot Paulus hållning till lagen i övrigt)

Varför dra isär det som naturligen hör samman? Till vad nytta var detta Paulus tilltag? Svaret lyder att detta urskiljande av tron från lagen kom att bli grunden för att kristen tro skulle kunna utvecklas till den världsreligion den utvecklades till. Därmed frigjordes tron från de av judisk tro färgade lagarna så att Jesustron fritt kunde utvecklas i nya länder.

Men Paulus gjorde mer än så. Ni som läser bibeln har kanske märkt att just Paulus är förunderligt tyst om Jesu liv här på jorden. För att få veta mer om detta är vi hänvisade till evangelierna och då i första hand till de tre inledande, Matteus, Markus och Lukas.

Varför är det så? Därför att Paulus satsar allt på korset. I Jesu död och uppståndelse menar sig Paulus kunna sammanfatta allt som är att säga om Jesus. Jesu försoningsgärning är Kristustron i sin helhet.

Till vad nytta kan man fråga? Som om evangelierna i övrigt inte har något att säga om förlåtelse och försoning? 

Därför att allt blir tydligare om evangelierna får sammanfattas i vad som skedde på korset. Korsets försoning är nämligen allt vad en frälsningstörstande människa behöver för att finna sig själv.

Även här drar Paulus isär det som innerst inne hör samman. Han drar isär för att allt skall bli tydligare.

Det betyder inte att vi skall glömma vare sig lagen eller evangeliernas berättelser. Men ibland måste man glömma, glömma för att finna. Detta har Paulus lärt åtminstone mig.

Jag tänker på striden om kvinnliga präster som så när hade förgjort Svenska kyrkan. Tänk om man redan från början gjort som Paulus gjorde när nödvändigheten krävde det. Det betyder bortsett från det patriarkala regelverk som utvecklats i de första församlingarna och med Paulus satsat allt på: 

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28) 

Hur annorlunda hade inte då allt blivit.