Bibelstudium i Vivalla den 21 dec 2022

17Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? 18Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. 19Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. 20Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. 21Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; 22han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. 2 Kor 1:17-21

Bakgrund Paulus hade inte kommit till Korinth i tid som han lovat vilket väckt misstroende. Mot det ställer Paulus sitt löfte till Kristus. Det löftet är viktigare än andra och tvingade i det här fallet fram ändringar i färdplanerna.

Textens centrum. ”Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom (Kristus Jesus). Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.”

”Guds löften”, står för Guds ord. Detta ord har en tolkningsnyckel, tillämplig i alla sammanhang.  Skriften skall läsas utifrån Kristus, förstås utifrån honom och följas utifrån samme Kristus. Det duger således inte att bara läsa som det står. F a  skall det lästa uppfattas utifrån Kristus. Kristus i sin tur uppfattas av Paulus utifrån hans kors. Försoningen på Golgata, Jesu död och uppståndelse skall således färga av sig i allt vårt bibelstudium.

Vårt ”amen, Gud till ära”,  till detta, d v s vår tillämpning av att ”Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom”, är att låta sig  omformas av Kristus. För Paulus ledde detta i dagens text till att han tvingades överge sina ursprungliga planer. Han kom inte i tid till Korinth som han lovat. Trohet mot Jesus kom före.

Detta var förstås ett undantag, det lär oss all erfarenhet.  Av Kristus hänförda människor brukar hålla vd de lovar. Men det finns undantag. Texten i dag redovisar ett sådant undantag.

Som Paulus ser det innebär tron något nytt. Egenkärleken tillåts inte slå rot i oss. Överordnat allt är korset med sin död och sin uppståndelse. Detta kors styr en kristen människas liv. Så förstådd blir kristen tro tillämpad etik, tillämpad etik förankrad i en ny livsuppfattning.

Mot detta står verkligheten, här representerad av motsträviga korinthier som hängde upp sig på att Paulus inte kom till dem när han lovat. Bakom ligger inte enbart detta. Den som läser andra Korinthierbrevet i sin helhet märker snart hur svårstyrda  korinthierna var. Men om detta talar inte detta textutsnitt uttryckligen. Däremot anar man att det inte var så lätt att leva som kristen ens i Paulus medarbetarkrets. 

Det behövdes hjälp för att de skulle klara sitt nya liv. Den hjälpen fick de genom att de ”i tron på Kristus” blivit smorda, hade fått ett ”sigill” på sig och fått del av ”Anden”. 

Jag behöver inte i detalj gå in på vad detta i sak stod för. Det räcker för mig att säga att de fått hjälp ovanifrån.

Härmed har vi kommit till pudelns kärna. Det står klart att tron på Kristus vänder upp och ner på det mesta. Men det är inte tvivlet som i först hand står hindrande i vägen för att tillämpa ett kristet liv.  I stället är det vårt motsträviga inre som  före allt annat söker sitt eget bästa.

För egen del talar jag inte som Paulus om ”sigill” eller om ”smörjelse”. Jag talar hellre om överlåtelse, daglig överlåtelse som en nödvändig del i mitt kristna liv.