Bibelstudium i Vivalla den 4 jan 2023

22Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. 23Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet. 24Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom. 25Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom. 26Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren. 27Det är gott för en man att bära ok som ung. Klag 3:22-27

När jag i min bibelläsning möter Jesus upphör frågorna. Jag vilar i tron på att jag i honom kommer Gud nära. Detta särskilt när jag i min bibelläsning tar del av Jesu möten med människor. Ibland funderar jag över hur Jesus själv kände sig när det begav sig.  Jag tror att också han blev överväldigad över att kunna säga det som Gud ville ha sagt. Samtidigt måste hans insikt om sin egen unika kallelse ha vuxit sig allt starkare ur dessa möten.

Min vila i tron inträder också i min meditation över korset. Ur den meditationen växer sig min tro på försoningen allt starkare.  Så stark vid tillfällen att jag syndig människa, om så bara under några minuter, själv känner mig vara bärare av denna försoning.

När jag närmade mig Klagovisorna, och därmed dagens text, hoppades jag finna samma vila i Gud som när jag nalkas Jesus. Vad jag fann var en okänd man, traditionen identifierar honom som profeten Jeremia.  I sina Klagovisor lade denne okände författare allt under Gud. Livets under, allt gott som människan får uppleva, var för honom gudagivet. Som den dödliga människa han var upplevde han sig  helt beroende av det som är undret över alla under, det som hedningen kallar Livet, men som av honom fick benämningen Herren. (Klag 3:22-24)

Och jag är fortfarande ett med denne okände författare när denne vittnade om sin tacksamhet till Livets Gud genom att sätta sitt hopp till honom. (Klag 3:26)

Men sen kommer frågorna. När författaren i Klag 3:27 i sin tacksamhet utbrister ”Det är gott för en man att bära ok som ung” begriper jag inte vad han menar. Men kanske ligger förklaringen i det för mig främmande, att Herren Gud lägger bördor på människorna, ibland outhärdligt tunga bördor.

Det för honom tyngsta var den katastrof som denna bibelbok vittnar om, babyloniernas grymma förintelse av Sion, d v s Jerusalem, huvudstaden i Juda. Den skedde på  500-talet före Kristus och ledde till den babyloniska fångenskapen. Förintelsen av Jerusalem  syftade till att plåna ut det judiska folkets själva identitet för att sedan  foga de besegrade  till det babyloniska världsväldet. För mig är parallellerna till dagens krig i Ukraina blott alltför tydliga.

Om vad den babyloniska fångenskapen ledde till vet vi i efterhand mycket, men det visste inte Klagovisornas författare. Vad denne kunde vittna om var katastrofen, inte vad katastrofen i slutändan resulterade i. Vad han däremot trodde sig veta var att förintelsen av Jerusalem ytterst var ett Guds verk. Den var ett Guds straff av ett folk som övergivit den Gud som en gång hade utvalt dem att bli hans egendomsfolk.

Det är mot detta, mot  tanken på ondska och illdåd som Guds straff, som mitt inre vänder sig. Det hade varit enklare om författaren hade skyllt på djävulen. Men det gör han inte. Det förhindrade honom hans tro på den allsmäktige.

Klagovisornas författare avslutar sin bok med följande ord:

19Du, Herre, härskar för evigt, från släkte till släkte står din tron. 20Varför har du glömt oss helt och övergett oss för alltid? 21För oss åter till dig, så vänder vi åter. Herre, låt allt på nytt bli som förr. 22Men du har förkastat oss och rasar mot oss i vrede. Klag 5:19-22

I dessa ord sammanfattas den okände författarens tänkande.