Bibelstudium i Vivalla den 25 jan 2023

Tröst i lidanden

¹³Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. ⁴Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. ⁵Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. ⁶Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. ⁷Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. 2 Kor 1: 3-7

Det är om Gud det handlar i denna text, alltså om tillvarons urfaktum och verklighetens livgivare. Denne Gud låter sig aldrig uppfattas entydigt. Än framträder Gud för oss på ett sätt än på ett annat. Gud låter sig aldrig fångas i en enda föreställning. Inte ens för Jesus var så fallet. Den Gud i vars händer Jesus lagt sitt liv var samme Gud som han på korset upplevde ha  övergivit honom. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. (Mark 15:34)

Som det var har det förblivit. Varje försök att fånga in Gud i ett enda begrepp och i en enda föreställning krackelerar vid närmare betraktande. Men sanna delbilder får vi, delbilder som i sitt sammanhang säger allt.

Mot den bakgrunden är det mig obetaget att grubbla över Guds väsen, grubbla över de drag i Guds väsen som skrämmer mig.  Men det är mig lika obetaget att se Gud i annat ljus, i omsorgens och kärlekens ljust. Det ena får inte utesluta det andra. Åtminstone inte med min utgångspunkt som en Jesu lärjunge.

Jag får med Paulus säga ja till ”Jesu Kristi Gud och Fader all trösts Gud”. Och jag får göra det helhjärtat och utan sidoblickar. Detta desto hellre som jag liksom Paulus personligen har erfarenhet av denne tröstens Gud.

Mitt eget liv har på väsentliga punkter varit ett liv där ingenting gett sig av sig själv och med målsättningar svåra att uppnå. Jag har fått arbeta hårdare och mer självutgivande än de flesta. Men det märkliga har varit att där det smärtat mest har samtidigt trösten varit som störst. Mitt i det svåra har jag fått uppleva att Gud är tröstens Gud.

Därför intresserar mig aposteln Paulus mer än andra apostlar. Det jag upplevt av smärta och tröst i  det lilla har han upplevt i det stora.

Denne Paulus har fått vara med om det märkligaste av allt, att de lidanden som hans tro på Kristus inneburit har blivit till andras tröst. Paulus lidande utvecklades till troskraft i de församlingar han grundat. Mot den bakgrunden blev Gud för Paulus ”barmhärtighetens fader och all trösts Gud”.

Tro bara inte att detta tal om tröstens Gud var det enda Paulus hade att säga till sina korinthier. Långt därifrån. Tröst var sannerligen inte det enda han bestod korinthierna med. Sällan har väl Paulus varit så upprörd som han var i mötet med den församling i Korinth som han själv grundat. Församlingen höll nämligen på att omforma Gud till en icke autentisk Gud, en Gud som hämtar sin kraft från starka ledare och obönhörliga lagar. Det lidande som utgick från korset och levde vidare i Paulus för att ytterligare ta vägen in i församlingen, hade börjat förnekas för förkunnelse i helt annan riktning. Kraften framhävdes på lidandets bekostnad.

Vad blir slutligen summan av det jag hittills sagt? Du kan inte greppa Gud, inte fånga Gud i mänskliga begrepp. Du får t o m ropa ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. Men Gud skall mer än annat lovprisas, i det här fallet när Gud framträder som tröstens Gud. Det ena får inte upphäva det andra.

Däremot får du inte göra dig själv till Gud. Mot det tilltaget vänder sig Paulus inte minst i just det brev som han inleder med att lovprisa  Gud som tröstens Gud.