Bibelstudium i Vivalla den 1 febr 2023

1Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. 2Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden 3och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder. 4Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer. 5De var hungriga och törstiga, och deras krafter sinade. 6Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. 7Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde. 8De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. 9Han ger de törstande att dricka och mättar de hungriga med allt gott. Ps 107:1-9

Psaltaren 107 är en enda stor lovsång till den Gud som räddar ur allt ont. Inget tycks undantaget. I allt finns räddningen hos Gud, han som är de underbara gärningarnas Gud. Allt eftersom psalmisten lovsjunger Gud återkommer gång på gång som en refräng orden:

Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd…Då ropade de till Herren i sin    nöd, och han räddade dem ur deras trångmål…De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. 

Och många, bland dem jag själv, har tagit psalmisten på orden och förväntar oss att Gud skall ingripa i vår nöd, oavsett vilken. Själv ber jag varje dag att min åldrade hustru som drabbats av obotlig demens, skall befrias från sitt gissel. Jag gör det i tro på att Gud, livgivaren, uppehållaren och frälsaren skall gripa in.

Men dagarna går, men min hustru blir inte bättre. Jag börjar ana att löftena i psalm 107 möjligen skulle kunna  riktade till Israels utvalda, löftesfolket, ja inte inte till löftesfolket enbart utan till de utvalda bland de utvalda, ytterst till den utvalde bland de utvalda. Det betyder till Kristus. När allt tycktes förbi grep Gud in och uppväckte honom till evigt liv. I honom och först i honom har psalm 107 gått i slutgiltig fullbordan.

Med dessa tankar får min själ relativ ro. Och jag ber vidare, ständigt vidare att min hustru skall stå upp fri från sitt inre dunkel. Jag gör det  i en bön som med tiden blivit allt mera meditativ.

I denna min  meditation tänker jag allt oftare på dem som upphört att bedja. Särskilt tänker jag på dem som utbrister; jag tänker på dig Björn.

Är denna, jag kallar den vacklande bön, uttryck för förlorad sin tro? Lever de som tänker istället för ber sina liv utan Gud? Jag vill inte tro det. Det finns annat än vacklande böner som i så fall indikerar det.

Idealen säger mer, särskilt vikande ideal. När människor sviker sina ideal anar jag att de vänt Gud ryggen, särskilt ideal med bäring mot människovärdet.

Gudlöshet förbinder jag med respektlöshet, med hänsynslöshet, med likgiltighet, mer än med vacklande tro. Respektlöshetens innersta väsen är att förneka det heliga. Och det heliga är för mig alltid förbundet med Gud. Sen må man benämna denne Gud som man har förstånd till.

Gud i sitt höga majestät klarar detta. Dennes helighet är ej avhängig våra beteckningar.  Tids nog kommer vår Gud visa oss sitt majestät. 

Uppror mot Gud däremot är förödande. Det drabbar alla. Avsaknad av vördnad för det heliga drabbar alltid alla.