Bibelstudium i Vivalla den 8 febr 23

7Men jag spanar efter Herren,

jag väntar på Gud, min räddare:

min Gud skall höra mig.

8Triumfera inte, du min fiende!

Jag har fallit men reser mig igen,

jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

9Eftersom jag har syndat mot honom

måste jag uthärda Herrens vrede,

till dess han tar sig an min sak

och skaffar mig rätt.

Han skall föra mig ut i ljuset,

och jag skall se hans rättfärdiga verk. (Mika 7:7-9)

Kapitlen 6 och 7 i Mika bok kan inte fästas vid situation och händelse. De återspeglar däremot en för Israels tro specifik hållning inför tillvarons vidrigheter vare sig dessa är självförvållade eller utifrån kommande. Denna hållning låter sig överföras till vår situation som kristna.

Hållningen har med förankringen att göra. Mikas Israel är per definition förankrat i Herren. Det är från Herren Gud allt gott förutsätts komma. Det är Herren som är Israels räddare.

 Skall mer sägas om denne räddare är det att denne Gud är förbundets Gud. Israel är knutet till Gud i ett evigt förbund. Hela  bibeln är genomsyrat av denna tanke. Israel är förbundsfolket före andra folk. Så även hos profeten Mika. Detta förbund skall ses som gåva inte som rättighet. När förbundet med Gud blir en rättighet förvandlas Israel till en Guds överklass, till ett före andra privilegierat folk. När förbundet tas emot som nåd och gåva skapar det tacksamhet och på tacksamheten följer tjänande i kärlek. Om ingen visat det tidigare så gör Jesus det.

Mot ett förbund som vilar i gåva står ett förbund som vilar i rättighet. Detta faktum är konkretiserat i dagens sekulära verklighet. Någon Gud vill man här inte höra talas om. Det som motsvarar Gud är den eviges påbud om rättighet och rättvisa. Idag förs inte en politisk debatt, förs inte ett seriöst samtal utan att både samtal och debatt är fotade i övertygelsen om att det som är av vikt vilar i eviga rättigheter.

När detta är sagt kommer vi till verkligheten, både ”de benådades” och ”rättighetstänkarnas”. Där finner vi  att  det går den ene som för den andre. För profeten gäller att han förgäves spanar efter Gud sin räddare, att fienden triumferar, att mörkret råder. Till det kommer medvetandet om att ha syndat mot Herren och dragit på sig Herrens vrede. Och för rättighetstänkarna att rättigheterna fördunklas av partiskhet. Partiskheten i sin tur förvrider synen på betraktaren och gör av rättigheterna vapen och slagträn. Inför öppen ridå sker detta. Följ svensk riksdagsdebatt en enda dag och du får belägg för att de högsta ideal kan omvandlas till slagträn för egna syften.

Vi är alltså förunderligt lika vi två, d v s vi som genom Kristus är profeten Mikas arvtagare och alla andra som förvandlat Gud till principen om eviga rättigheter.

Men ändå är grunden så olika. Den ena förlitar sig på gåvan, den andre på rättigheten.