Bibelstudium i Vivalla den 8 mars 2023

I tro höll Moses föräldrar sitt nyfödda barn gömt i tre månader, eftersom de såg att det var ett vackert barn, och de lät sig inte skrämmas av kungens påbud. ²⁴I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter. ²⁵Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden. ²⁶Han såg fram mot lönen som väntade och räknade den smälek som Messias får utstå som en större rikedom än Egyptens skatter. ²⁷I tro lämnade han Egypten och fruktade inte kungens vrede utan höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige. Hebr 11:23-27

Texten är hämtad från Hebreerbrevet 11, det så kallade troskapitlet i detta brev. Detta avsnitt kan läsas som en drastisk illustration över hur samspelet verklighet och tro kan te sig eller om man så vill förhållandet mellan en människas inre och den yttre verkligheten.

Som läsaren av mig vet ser jag detta förhållande som en grundbult för all självförståelse. Tro och verklighet behöver ständigt mötas och låta sig korrigeras av varandra. Om inte blir verkligheten mekanisk och tron omvandlas till ett skadligt ”vidsidanomjag” som leder till att vi handlar irrationellt och i slutändan godtyckligt.

Man kan tycka att Hebreerbrevet 11 lockar fram ett sådant ”vidsidanomjag”, inte minst avsnittet ovan med sin våldsamma omtolkning av Mose och uttåget ur Egypten. Det är ju som om Mose hade hela frälsningshistorien klar för sig, sammanfattat i  Israels utvaldhet, Jesu lidande och frälsningsverkets fullbordan.

Så var det förstås inte. Skulle man tro det bokstavligt vore man en dålig historiker och skulle man förfäkta såna tankar offentligt blev man på goda grunder tagen för någon som levde i en fantasivärld.

Men Hebreerbrevets författare levde inte i vår upplysta tid så han kunde säga som han gjorde utan att bli hållen för galen. Hans brev blev t o m bevarat som ett budskap från Gud och som sådant upptaget i den skriftsamling som kom att kallas Den heliga skrift.

Vad kan nu detta komma sig av? Svaret är att Hebreerbrevets författare hade förstått att Jesu livsgärning var själva svaret. I tron på Jesus och dennes frälsningsgärning kunde allt sammanfattas. Livets själva mönster blev tydligt i honom. I Jesu offer förverkligades det sanna livet.

Hebreerbrevets författare sammanfattade alltså hela den traditionsbildning som vi känner som Gamla testamentet i denne Kristus. In i minsta detalj var Jesus svaret.  Han gick så långt att till och med Mose gjordes till ett med frälsaren.

Själv kan jag inte göra som Hebreerbrevets författare. Min kunskap om den historiska verkligheten gör det omöjligt för mig. Så långt kan jag gå att jag ser sammanhanget mellan Mose och Kristus. Jag kan också se hur Jesu sätt att förstå verkligheten går att föra tillbaka till Gamla testamentet och bli både till ett korrektur och till en tolkningsnyckel vid läsningen av dessa skrifter.

Däremot kan jag helt låta förena mig med Hebreerbrevets författare när jag ser in i framtiden. Jag vågar fullt ut se Jesus både i samtid och framtid. Denne blir och är för mig en levande och verkande tolkningsnyckel till den verklighet jag ställs inför. Som sådan blir Jesus tron i mitt liv, den tro med vilken jag möter den verklighet jag ställs inför.