Bibelstudium i Vivalla den 15 mars 2023

Till församlingen i Laodikeia

³¹⁴Och skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse. ³¹⁵Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! ¹⁶Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. ¹⁷Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. ¹⁸Jag råder dig att hos mig köpa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. ¹⁹Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om! ²⁰Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. ²¹Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. ²²Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!« Upp kap 3:14-22

Att begripa sig på allt märkligt tal i Uppenbarelseboken lär vara i det närmaste omöjligt. Så fort någon gör anspråk på att kunna avkoda alla gåtfulla bilder i denna bok ska man bli misstänksam. Bilderna är nämligen aldrig entydiga. Kodspråket aldrig allmängiltigt. Sammanhanget alltid delvis obekant.

Det betyder inte att man skall ge upp. Det finns tolkningsnycklar även till bibelns sista bok. Åtminstone tycker jag mig ha funnit en möjlig ingång till denna heliga text. När jag frågar vilken verklighet bibeltexten speglar brukar jag få svar. Vad Uppenbarelseboken beträffar speglar den förföljelse, förföljelse till döds av dem som satt sin lit till Kristus, men också att Gud inte bara råder utan också skall gå segrade fram i det mest fasansfulla mörker.

Nu finns det texter även i Uppenbarelseboken som låter sig tydas även utan kännedom om ett för nutiden gåtfullt bildspråk. Jag tänker på breven till de sju församlingarna, kap 2 och tre, i denna bok. Texten ovan, brevet till församlingen i Laodicea, är inte bara begriplig utan t o m uppfordrande utan att man förstår detaljerna i denna text. Den är helt enkelt allmänmänsklig.

Vad som sägs gäller nämligen inte enbart en kristen församling som förutsätts leva i tät gemenskap, utan även varje enskild kristen. Och vad som avslöjas är inte bristen på insatser, bekännelse eller höga ideal, utan vad som gömmer sig bakom allt detta förträffliga.

Det är alltså vår inre människa texten handlar om. Och vad som avslöjas är vad som döljer sig bakom vår bekännelse och våra handlingar. Det är sånt som vi inte vill visa som här gisslas.

Jag vet inte om  budskapet till Laodicea är tillämpbart på den församling jag själv lever i,  Mikaels församling i Örebro. Den församlingen är i vardande. Fortfarande njuter vi av de många som möter upp till gudstjänst, fortfarande gläder vi oss åt kontakter som skapas och ensamhet som övervinns och framför allt av det goda hjärta och den barmhärtighet som kännetecknar församlingsledningen. Orden till Laodicea kan inte sägas till oss som identifierar oss med Mikaels församling. Man läser inte lagen för barn som knappt lärt sig gå.

Nej orden är här riktade till oss som gör anspråk på att ha kommit längre på den kristna vägen, till oss som tror oss något vara i religiöst avseende. Vi, jag och andra får, tycker jag, mer än vi tål. Obönhörligt avslöjas orena inre motiv som visst inte röjts undan av vår höga bekännelse. Vi påstår oss äga det andra inte har. I själva verket har vår tro bara träffat ett ytskikt i oss. Helgelse återstår, hårdhänt andlig tuktan ända in i själens innersta skrymslen. Det är vad budskapet i brevet till Laodicea  har att säga mig, Björn Svärd, pensionerad kyrkoherde i Mikaels församling i Strängnäs stift.

Ett sant budskap, men för mig förödande ända till jag upptäcker att bakom de hårda orden röjer sig det som vänder upp och ner på allt. Detta när den Kristus som är den osynlige författaren till de hårda orden säger: ”Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar”.

Jag är alltså älskad, mer behöver inte sägas för att jag på nytt skall få kraft att ta itu med mig själv och min inre människa.