Bibelstudium i Vivalla den 29 mars 2023

Så bad Hanna:

»Mitt hjärta jublar över Herren, jag kan bära huvudet högt. Jag kan skratta åt mina fiender i glädje över att du räddat mig. Ingen är helig som Herren, det finns ingen utom du, ingen klippa är fast som vår Gud. 1 Sam 2:1 f

Texten ovan inledningen till Hannas lovsång. Hanna sjunger här ut sin tacksamhet till Gud över att hon den ofruktsamma fått en son. Om denne son, den blivande profeten Samuel, kan vi läsa om i 1 Samuelsboken. Texten har sin motsvarighet i Marias lovsång i Lukas 1.

Jag har i detta studium valt att göra texten tidlös, t o m allmängiltig. Så läst handlar den för mig om delen och helheten.

Som människor kan vi aldrig fatta helheten. Däremot kan vi få grepp om delen, t om gripas och trollbindas av den. Du som varit eller är förälskad vet vad jag talar om. Det vet även du som är djupt förbunden med någon eller något. Det  blir som ser vi allt utifrån detta enda.

Helheten står för mycket, låt oss kalla den varat, existensen, livet som ofrånkomligt faktum. Detta om vi lämnat gudstron bakom oss, Gud om vi inte gjort detta. Detta vara, denne Gud är oss främmande förrän varat/Gud blivit levandegjord i delen. När så sker är det som delen var allt. Naturälskaren kan jubla över naturens skönhet, historikern kan bli varm inombords därför att hen sett sammanhang som ingen hittills sett. För att inte tala om oss som kallar oss kristna. Vi behöver bara ana Jesu kärlek för att göra Gud till kärlek.

Vi ser aldrig helheten, ser aldrig Gud i sitt rätta ljus, men vi har fått gåvan att se delen. Och det är på delen vi får leva.

Läs gärna hela Hannas lovsång. Den är naturligtvis en litterär skapelse. Det anar man av den poetiska kraften. Men bakom genuin poesi kan inre kraft härbärgeras som hjälper både att se och att leva.

Läs och se hur levande fromhet kan te sig. Den vågar i Hannas gestalt se att ”Herren dödar och ger liv” 1Sam 2:6 men gläds f a över att Gud ”reser den hjälplöse ur gruset och den fattige lyfter han ur dyn”. 1 Sam 2:8. Hannas inre bild av Gud  gjorde henne både klarsynt och oppositionell. Oppositionell så att hon för sin inre blick skådade både de övermodigas fall och de föraktades seger.

Till detta behöver jag väl inte säga det än en gång att det är omöjligt att se och förstå Gud, omöjligt att se existensen i sitt rätta ljus om jag får tala på gudlösas sätt. Grepp om helheten får vi först när vi blir gripna av delen. Det är åtminstone det Hannas lovsång hjälper oss att se.

För oss kristna är Jesus Kristus delen, den del som gör vår tro levande. Först i Kristus kan vi se att Gud är självutgivande kärlek. Inför denna syn försvinner inte allt det andra. Man behöver inte blunda för verkligheten bara därför att man är en kristen. Men Kristi självutgivande kärlek färgar vår verklighetsuppfattning på sätt som kan liknas vid en förälskelse. Vi både ser och lever för denna kärlek. Åtminstone är det så det är meningen.

Eller för att sammanfatta; vi inser att vi inte kan fatta Gud, Kristus är vår enda möjlighet.. Delen är vår lott inte helheten.