Bibelstudium i Vivalla den 5 april 2023

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. ²Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. ³Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, ⁴uthålligheten fasthet och fastheten hopp. ⁵Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. Rom 5:1-5

Gemensamt för oss som  fötts och lever under lyckliga omständigheter är att vi äger ett inre och ett yttre. Det inre livar oss med föreställningar det yttre med handfast verklighet.  Dessa  båda, det inre och det yttre, befinner sig i ständig växelverkan och i ständig ömsesidig påverkan.

Detta gäller kristna som icke kristna, män som kvinnor, barn som vuxna, d v s alla som fötts under normala omständigheter.

Det specifikt kristna lär oss Paulus är ett inre som är förankrat i tro på Kristus, f a tro på Kristi kors med sin död och sin uppståndelse. Denna tro, d v s denna förankring, tillåts inte leva sitt eget liv, dess plats är verkligheten, vår egen verklighet.

Tron är det väsentliga, inte lagen hur fulländad den än må vara. Lagen har vi annekterat, gjort till ett vapen för vår egen självhävdelse. Lagens plats blir därför tjänarens. Den skall hjälpa oss att se, men den ger inte liv.

Livet har vi i förankringen, d v s i  tron på den korsfäste och den uppståndne. Det är med den förankringen en kristen möter verkligheten, brottas med verkligheten, påverkas av och påverkar verkligheten.

Tron som inre förankring innebär delaktighet, delaktighet i ett hopp om ”att få del av Guds härlighet”, som Paulus uttrycker det. Paulus talar dessutom om ”Guds kärlek som har ingjutits i våra hjärtan” genom den heliga Anden. Själv ser jag detta hopp och denna kärlek  som främst  en gemensam gåva, d v s som något som vi har tillsammans. Det är för den gåvans skull som vi har våra församlingar. Församlingens uppgift är att vi skall få möjlighet att dela med oss av vårt gemensamma goda. 

Tron som inre förankring innebär till allt annat också lidande, lär oss Paulus, som säkert hade sitt eget lidande i åtanke när han påstod det. Men lidandet kan vara av flera slag. Tvivlets lidande är kanske den värsta av alla. Det mest envetna lidandet följer av tron som sådan. Mitt inre hotas praktiskt taget varje minut av återerövring. Mitt gamla jag pockar på att få komma tillbaka. Lagen, regeln, den rätta ordningen vill återta herradömet i mitt inre. Detta inte först och främst för lagens egen skull, utan för att jag genom att berömma mig av min laglydnad skall få tillbaka resursen att kunna hävda mig. Den som vill veta mer om detta i biblisk läser lämpligen Paulus brev från början till slut. Dessa handlar inte enbart om den saliggörande tron utan också om förhållandena i de församlingar som Paulus grundat. Det är som vore det inte annat än bråk och självhävdelse i dessa.

Men det må vara hur som helst med den saken. Tro är en sida av det att vara människa, den handfasta verkligheten den andra. Och det för oss kristna utmärkande, lär oss Paulus, är vår förankring i korset. Det är med det ingångsvärde vi går in i vår livskamp. För andra gäller andra ingångsvärden. Men vår förankring är korset. Den förankringen kallas tro.